95 - Världen stannar.



Imorgon stannar världen. Imorgon finns det bara en sak på agendan för alla. Imorgon är det vasaloppet.

Det är alla människors skyldighet att bänka sig klockan 9. Vasaloppet är den största TV-händelsen på året. Ja, Christer den är större än melodifestivalen, jag lovar dig! Att se på 10 000 galna, skäggiga, svettiga, snoriga män som fortfarande lever med illusionen att det går snabbare att transportera sig med skidor än bil. För varför annars plåga sig igenom de långa milen från Sälen till Mora. Varför? Jag lovar er, hade bilen varit uppfunnen hade nog den gode Vasa tagit den istället.

Alla vet redan hur det kommer sluta. Någon idiot, troligen överoptimist, kommer tänka lagom till andra kontrollen "Hmm, jag ger mig på ett ryck. Det är bara 5 mil kvar". Efter 1 mil i ensam majstät så kommer de andra komma ikapp honom och han inser genast att det kommer bli 4 riktigt, riktigt, långa mil. Den första idioten avlöses av en andra och en tredje, innan man sållat ut dem med mindre än 80 IQ i klungan. Allting kommer avgöras med en spurt där en norrman vinner, var så säkra.

Bland alla blåbärssoppor och skidstavar kommer vi hitta en SVT-reporter. Utsänd för att prata dynga med allt och alla. Efter ha pratat med den 110:e, helt oförståliga, dalmasen bestämmer sig personen ifråga för att begära sin avskednad. Eller dränka sig i blåbärssoppa. Ett trauma av dignitet. Som tur var är det ju direktsänt. Jag ser framemot det. 

Mr.B 

94 - Åldersgräns.

Det finns en åldersgräns för allt. Cigaretter, cykla utan cykelhjälm, dricka diverse alkoholhaltiga drycker och få kasta bort sina pengar på ett lämpligt valt kasino. Jag vill dock införa en åldersgräns till.

En åldersgräns där man helt enkelt inte får ha sex längre. Slut. Finito. Inte alls. Aldrig mer. Först tänkte jag vara generös och sätta den här åldersgränsen till 65. Men ju mer jag tänkte på hur äckligt det är med äldre, rynkiga, folk och deras privatliv så sjönk åldersgärnsen. Och den sjönk drastiskt. Efter många om och men hamnade den på 50. Därmed basta. Efter 50 får man helt enkelt ta ut sig och sina lustar på något annat sätt. Squash eller golf är att föredra.

Jag tycker staten ska ta till radikala medel. Vid köp av kondomer måste man helt enkelt vara under 50. Annars är det inte lagligt. Samma sak med porrfilmer och glidmedel (kan bli ett jäkligt hårt slag mot porrinudstrin, alla deras kunder är ju 50+). Det måste helt enkelt göras. För allas bästa.

Jag tror dessutom att åldersgränsen bara kan vara till den positiva. Jag antar att 90% av hjärtattackerna bland gubbar på 60+ är direkta orsaker av sex. De klarar inte längre den fysiska aspekten. Tar man bort sex tar man bort källan till döden. Så är det. Ju snabbare man inser de, desto bättre. Så mitt råd till er; Njut så länge det varar, för så fort ni passerar 50 är det slut. Det ska jag se till.

Mr.B


93 - Fördomar.

Jag är en fördomsfull människa. Jag har fördomar gentemot allt. Kvinnor, gräddbullar, noshörningar och pytagoras sats. Men en sak har jag mer fördomar gentemot än alla andra saker tillsammans. Fransmän. Eller fransyskor.

Franska personer är det väldigt lätt att ha fördomar mot. Och jag har så många att det räcker och blir över. Det är ett väldigt speciellt folk, fransoser. Varje dag äter de minst en baguette och 12 sniglar. Så är det bara. Det vet alla. Deras matvanor liknar ingenting annat. Grodor, sniglar och mögliga ostar avlöser varandra. Varför? Inte ens dem själva kan tycka det är gott. Det är bara en image de har. Fjantigt.

Frankrike har fått råpisk i två världskrig. Jag menar fullkomligt blivit överkörda. Ändå så hävdar de envisa jäklarna att de är en stormakt. Hmm. Hmm. Jag vet inte riktigt hur en stormakt definieras men inte är det för att man har ett stort torn, en cykeltävling och förlorat alla krig de ställt upp i de senaste 100 åren. Jag vet inte riktigt säkert, men jag tror inte det är så.

Alla fransoser skrattar på ett speciellt sätt. De drar upp sina axlar och vänder huvudet upp mot skyn och liksom flåsar lite och gör ett par, mycket suspekta, läten. Typ "Huh-hah-huh-hah".  Det finns inte en fransman, eller fransyska, som inte skrattar så. Dessutom så pratar de alltid utdraget och på ett lite snobbig sätt samtidigt som de röker cigarrer och pimplar vin eller käkar sniglar. Jäkla fransmän.

Vi, min familj och jag, skulle åkt till Paris förra året. Jag är glad att vi inte gjorde det. Jag vet redan allt om fransmän, tack vare mina fördomar. Mina fördomar slår aldrig fel. Aldrig. Nu ska jag slafsa i mig köttbullar och potatismos, för det är det som vi svenskar gör.

Mr.B

92 - B-Filmernas okrönte konung.

Det finns en hel del dåliga filmer. Då menar jag verkligen en hel del. Faktum är att de dåliga filmerna vida överskrider de bra. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg den senaste bra filmen jag såg.

En som inte heller kan komma ihåg den senaste bra filmen han såg är min pappa. Mest för att han aldrig ser på några bra filmer. Han älskar, fullkomligt älskar, nämligen att se värdelösa filmer. Vi snackar alltså komplett usla filmer, som till exempel "Behind Enemy Lines 2" eller "Mumiens återkomst". När första filmen i en serie är helt värdelös kan man bara tänka sig hur usel uppföljaren är. Jag ryser bara vid tanken.

Men han gillar det, min pappa. Han gillar att slå sig ner i sin favoritstol och leta upp de där riktigt, riktigt, usla filmerna som har den mindre attraktiva sändningstiden 23.30-01.32. Varför är ett riktigt mysterium. Det är troligen en kombination av ganska värdelös filmsmak och alldeles för mycket fritid. När filmen är så dålig så att den inte ens visas på TV4 Film, då vet man att det är illa. Men det är inget som berör min pappa. Han bara ler och sitter djup försjunken i sin film i ett ständigt tillstånd av lyckorus.

Efter ett okänt antal salta pinnar och två timmars ihärdigt stirrande mot TV-skärmen brukar han sluta. Han suckar om hur bedrövlig filmen var och att detta var två timmar han inte kommer få igen. Muttrandes förbannar han filmen och dess värdelöshet, men vi alla vet att det bara är en mask. En mask utifrån sett. Han är endast lycklig när han sitter där, i sin ensamhet, med en Steven Seagal film rullandes framför ögonen och med en rejäl skål salta pinnar framför sig. En konstig prick, min pappa.

Mr.B


91 - Min idol.



Alla har någon idol. För små pojkar i alldeles för stora fotbollströjor är det Zlatan. För 40-åriga män med brösthår av dignitet är det Mikael Persbrandt. För småtjejer som älskar rosa är det Blondinbella, eller Carola. För mig är det dock annorlunda.

Min idol är Doktor Cox. För er obildade människor, ja jag tänker på dig Machmood, så är Doktor Cox, inte speciellt förvånansvärt, en läkare. En läkare i den fullständigt, fabulöst, underbara serien Scrubs. Han är inte min idol, för att jag vill bli en läkare. Jag hatar blod, benbrott och sjukhuskorridorer. Det luktar så konstigt på sjukhus och det är alltid, verkligen alltid, fullt av gamla människor med, minst sagt, kritisk hygien. Dessutom så är sjukhusmat bland det äckligaste som finns. Plast, gräs, ja till och med kycklinglever är att föredra.

Nej, Doktor Cox är min idol på helt andra grunder. Han är sådär härligt elak och cynisk som bara de riktigt stora männen är. Hans obottliga hat mot allt vad mänskligheten står för och att han tar varje, verkligen varje, chans att göra narr av folk, det är saker som jag gillar. Det är så alla borde vara. Som Doktor Cox. Han är inte speciellt vacker, inte heller speciellt karismatisk, men han är överlägsen alla andra ändå. Tack vare sitt superba intellekt, och det låter han alla andra förstå. Precis som jag, med andra ord.

För er som inte blivt frälsta av Doktor Cox så har jag här ett par smakprov. Så flytta era huvuden ett par decimeter närmre skärmen, koppla bort hela omvärlden, om ni vill kan ni också få knäppa upp byxorna, men framförallt njut. Njut av denna fantastiske skapelse!
http://www.youtube.com/watch?v=YfoRCP4UUhY
http://www.youtube.com/watch?v=1ZdT34upCKE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=A_DQpZippWc
http://www.youtube.com/watch?v=3zNjQecyjE8

http://www.youtube.com/watch?v=El1DsjPAFns&feature=related

Mr.B

90 - Korsord, hur svårt kan det vara?

Jag anser mig vara hyperintelligent. Verkligen top notch. Det är inte många som rår på mig. En modern Einstein. Men det finns en sak jag verkligen inte behärskar; Korsord.

Korsord. Detta helvete. Varje gång man löst något långt snirkligt, svårt, ord så inser man att "Tjurens Barn" knappast kan heta Jsut. Det går inte ihop. Jag har försökt lösa extremt, verkligen sjukligt, många korsord genom åren. Jag har alltid gett upp efter fem minuter. Istället har jag gjort något högkvalitativt med min tid, som att lära min totalt korkade hund ett par mindre användbara trix. Ibland, när jag känner mig riktigt på hugget, brukar jag ge mig på korsorden för barn under 10. Men även där går jag bet. Jag kan helt enkelt inte lösa korsord.

Det måste vara något som gud utelämnade när han skapade mig. Han skapade en näst intill perfekt människa, men han fick ju prioritera lite i slutet. "Hmm, ska han kunna lösa korsord och sy fula grytlappar eller rädda världen och ha en så hög IQ att den inte är mätbar?". Han prioriterade rätt, den skäggiga lilla mannen. Men ändå saknar jag det där. Det där att kunna se så intelligent ut med en penna i ena handen, sitt korsord i andra och ett par, helt onödiga, övedimensionerade glasögon på nästippen. Det, det, är min stora önskan i livet.

Mr.B


89 - Mardröm.



Inatt vaknade jag. Kallsvettig. Jag vaknade upp, totalt förvirrad och fruktansvärt rädd. Jag hade haft en mardröm.

Det var en av de hemskaste upplevelserna i mitt liv. Det var verkligen ingen vanlig mardröm man bara kunde skaka av sig. Den etsade sig fast som kommunistregimen i Ryssland. Som anabolasterorider i östtyskland. Som kokain i Colombia. Som Mona Sahlin i Sverige. Otroligt är bara förnamnet. Hemskt är efternamnet

Drömmen handlade om fotboll. Närmare bestämt om Chelsea. Mitt lag. Mitt allt. Idag möter de Juventus. Ett äckligt fuskargäng från norra Italien. Det blir inte mycket värre än så. I min dröm såg jag det som inte får hända. Hur en Juventusspelare börjar matchen med att göra ett komplett regelvidrigt mål, där alla kroppsdelar förutom fötterna är inblandade. Domaren, såklart mutad å det grövsta, skiter i alla brutala bensparkar detta snuskiga gäng från maffians hemland. Det hela slutar, efter att mina blå krigare gått på knäna i minuter som verkar vara ändlösa, med att en sliskig italienare, med mer hår på bröstet än den värsta schimpansen, dunkar in bollen, såklart helt regelvidrigt. När jag vaknade upp insåg jag, dock först tre glas vatten senare, att det bara var en dröm. Matchen är ikväll.

Italienare har en tendens att vara ruskigt snuskiga. Inom sport fuskar, mutar och slåss de till sina titlar. Maffian är den industri som, förutom fotbollen och porren, sysselsätter mest medborgare. Det säger väl allt. Vi, chelseafans, får helt enkelt hoppas att Ryssen med fickorna fulla av Rubel kastar åt domaren en rejäl sedelbunt. För gör inte han det kommer Juventus göra det. Det är så de spelar fotboll, italienare.

Mr.B

88 - Ett giftermål.



Det har väl knappast undgått någon, i alla fall inte någon som läser tidningen, att kronprinsessan är förlovad. Jag får väl passa på att gratulera.


Jag kunde egentligen inte brytt mig mindre.
Men jag är en folkets man så jag får väl ställa mig upp och ge Vickan en stående ovation. Hon har äntligen lyckats. Lyckats besegra vår, otroligt envise, kung. Jag lider med Vickan i mångt och mycket. Det är synd om henne. Av flera anledningar.

Hon ligger inne med världens konstigaste föräldrarpar. En tysk-brasilianska med en mycket underlig dialekt till följd av hennes konstiga ursprung och en extremt konservativ fader. Alltså nästan läskigt konservativ. Om kungen själv skulle fått bestämma hade Vickan skickats till ett kloster i Schweiz, lärt sig spela basfiol, dansa polka och fått svära en helig ed om att för alltid förbli ungmö. Men kungen fick inte som han ville. Istället har det blivit lite av en kompromiss. Istället för flera år av kyskhet, iklädd nunneklänningar och spelandes på en basfiol, tvingas Vickan årligen att närvara, i en fruktansvärt ful folkdräkt, på en TV-sänd fest om hennes födelsedag, hon får inte, fram tills idag, visa upp sin pojkvän offentligt för att "svenska folket ska inte veta om att kronprinsessan har en pojkvän". Nio miljoner är inte alla tappade bakom en vagn. Många är, men inte nio miljoner.

Så idag säger jag grattis. Grattis till Vickan som äntligen fick gå ut och säga "Den här unga mannen, som ingen fram tills idag visste om att jag träffade, och jag har förlovat oss. En överraskning va?". Nu har hon bara en helvetesdag i folkdräkt att våndas över.

Mr.B

87 - Konstruktivt.

Vissa människor gör mig bara arg. Andra gör så att jag skrattar över dess totala avsaknad av allt vad hjärnkapacitet heter. Ett par sådana är, tydligen och sorgligt nog, mina bloggläsare.

Jag fick ett par, mycket suspekta för att inte säga korkade, kommentarer innan idag. Den första löd "pááh mannen, jag skulle stoppat min kazone i nån av dem munnarna". Jaha. Den här mannen, för jag antar att han är en man och att kazone är hans åderpåle, har tydligen ungefär lika mycket IQ som en död pingvin. Hur liten är den här människan? När han går in och kommenterar, under det smickrande namnet Machmooud, på andras bloggar om sin, alldeles egen, kazone? Troligen har han aldrig använt sin kazone och kommer nog aldrig göra. För en större jubelidiot får man leta efter. Länge.

Den andra kommentaren har jag ingen aning om vad som menades med. Eller jag menar, förstår någon vad en person som skriver " faszomat szopphatod köcsög" menar? Är det grekiska? Är det rövarspråket eller är det helt enkelt en retarderad person, med ena fingret i näsan, som försöker säga hej? Det kan vara Christer Björkman också. Denna lilla hatiska person.

Så, era förbannade tokstollar till idioter, gör oss alla en tjänst. Använd aldrig en dator igen. Och om ni skulle göra det, läs för fan inte min blogg. Om ni ändå envisas håll era feta och valkiga fingrar borta från tangentbordet. Ingen bryr sig om era patetiska utlåtanden om kazone hit och kazone dit. Om ni skulle komma över en pistol och, mot förmodan, skulle förstå hur den fungerar får ni gärna skjuta er själva. Tack.

Mr.B 

86 - RIP Skjortan.

Helgens eskapader kan beskrivas med en bild. Men så fantasilös är jag inte.

Jag är en man med mina ekonomiska restriktioner. Nu måste jag dessutom handskas med en oförväntad utgift. Jag måste köpa en skjorta. Anledningen är enkel. I festens hetta bestämde sig samtliga människor, utom ett par mindre intresserade, att min skjorta varit hel tillräckligt länge. Ett par snabba rörelse med deras händer senare var min absolut finaste festskjorta riven i bitar.

Jag tänkte, som den modeexpert jag är, att den ändå inte är förlorad. Lite silvertjep piffar bara upp den. Jag tror att jag kör med den på balen, studenten och samtliga fester fram tills dess. Fläckarna och den öppna baksidan är bara positivt. Man ska visa hud!

     

Mr.B

85 - Rökning dödar.

När jag rastade min massiva, svarta, superfarliga best till hund såg jag något som gjorde att jag satte mitt tuggummi med jordgubbssmak i halsen.

Jag såg ett par barn i färd med att fördärva sina lungor. De rökte ciggaretter som andra äter gröt. Elle fil och flingor om man nu uppskattar det mer. Till saken hör att inte en enda av dessa stackars barn var knappt fyllda 13 och målbrottet var inte ens i närheten. En av pojkarna, en liten rultig krabat som påminde om min 6-åriga kusin fast mindre, använde fortfarande cykelhjälm. Och stödhjul. Klarar man inte av att cykla borde man inte ge sig på rökning, det är min filosofi.

När jag var 13 (i sinnet är jag fortfarande 13) sysslade jag med andra saker. Ibland spelade jag fotboll. Ibland tränade jag. Ibland, mycket sällan ska sägas, så slog jag ihjäl onödig tid på datorn. Men oftast umgicks jag med mina, lite smått störda, vänner. Men aldrig, aldrig säger jag, rökte jag. Det har tydligen förändrats. Snart är det väl dagisbarn som står där med ciggen i mungipan, en hink med grus och en spade i varje hand. "Bygga sandslott, Ejik?" Kommer de säga, samtidigt som de drar ett djupt halsbloss av sin Camel och verkar oberörda. För att citera Sverker Olofsson i Plus (ett värdelöst program) "Ska det vara så här?"

När man börjar sälja nikotinplåster till 11-åringar då borde varningsklockorna ringa. "Ja, jag försöker sluta. Har försökt sluta i flera år nu till och med!". Det är så det kommer bli. Jag ser framför mig hur Sverige utvecklas till något slags Danmark. Där rökpausen står på schemat för fjärdeklassare och uppåt. Där sprit kan köpas av vem som helst, bara han har lite fjun på hakan. Där sportdrycken heter öl och där det inte finns en människa som uppnår den aktingsvärda åldern 57. För att citera Sverker återigen; "Ska det vara så här?". Jag är rädd. Otroligt rädd.

Mr.B

84 - Tillbaka från de döda.



Min Ipod har legat orörd i ett obestämt antal månader. Inte för att jag inte velat smeka den, känna dess hårda plast mot min, ganska bleka, hud. Utan för att den inte varit vid liv. Har jag trott.

Anledningen är enkel. Jag, som emellanåt  är ett riktigt klantarsle, lyckades med bedriften att tvätta den. Efter en omgång i 40 grader trodde jag helt enkelt att den trillat av pinnen. Gått till andra jaktmarker. Blivit bundis med S:t Per. Jag grät när jag dödsförklarade den (grät är en underdrift, jag vrålade av smärta och undrade vad gud har emot mig).

För några dagar sedan fick jag dock en snilleblixt. Den kanske funkar om man laddar den riktigt länge. Jag är ingen tekniker och förstår mig lika mycket på teknik som jag förstår mig på vintersport, alltså inte alls. Glad i hågen stoppade jag in min käre Ralf (den heter så) i datorn. Efter ett okänt antal timmar av svettningar, tummhållningar och bedjan till högre makter så var Ralf tillbaka. Min glädje visste inga gränser. Visserligen var Ralf lite trubbad i kanterna och har ett par smärre fuktskador men han lever. Knappt men ändå.

När jag stoppade hörlurarna i öronen fick jag dock en smärre chock. Chocken har ett namn. Det är Magnus Carlsson. Hans skränande stämma hördes i bakgrunden och jag blev livrädd. I ren och skär desperation bytte jag till en slumpvis vald låt, bara för att upptäcka att det var Lotta Engberg. Skriken ville aldrig ta slut. Så nu, i en attack mot verdevärdiga låtar på min ögonsten Ralf, sitter jag här och rensar mitt låtbibliotek. En dags syssla så god som någon. Kunde behövt lite färska låtar också. Tror ni Piratebay fortfarande är uppe?

Mr.B


83 - Galor.

Idag, eller inatt, är det Oscarsgalan. Den dagen, galan, när det delas ut pris till alla möjliga skådespelare, trots deras tillkortakommanden. Den är dock bara en i mängden av helt meningslösa galor.

Det finns en gala för allting. Idrottsgalan. Oscarsgalan. Författargalan. Grammisgalan. Det hade faktiskt inte förvånat mig om det funnits Bilmekaninker-med-enorma-mustaschergalan, eller Avdankade-politikergalan. Jag har bara en frga; Varför? Vad finns det för mening med dessa oändliga galorna? Priserna man får är så fruktansvärt fula så att ingen vill ändå ha dem framme. Dessutom; Vem vill spendera sin lördag/tisdag/torsdag med massa okända idioter i en torftig lokal med låtsasgod mat? Vem är så dum så att de föredrar de framför Sour Cream and Onion chips och en riktigt, riktigt, dålig film, som exempelvis Dödligt Vapen II?

Att kolla på dessa galor är som kinesisk vattetortyr. Fruktansvärt ogenomlidbart. Alla lider. Programledaren som fått den mindre aktingsvärda uppgiften att ge ut pris till "bäste nakna musiker". Vinnaren är så obekväm i sitsen och vill mest gå därifrån, hitta en pall, ett gediget snöre och en balk som klarar av 90 kg. Åskådarna tycker det är så tråkigt att de inte ens orkar byta kanal. Inte för det går något bättre på de andra kanalerna men ändå. Ingen, ingen säger jag, tycker om dessa tv-sända galor. Ändå lär Sveriges samlade journalistkår, a.k.a Aftonbladet, Hänt Extra och Svensk Dam, kommentera på exakt allt om Oscarsgalan. Trots totalt ointresse.


Vi, jag och mina andra jag, tycker att vi borde lägga ner allt vad galor heter. Bojkotta det. Dessutom borde vi långsamt, riktigt långsamt, strypa den personen som kom på djävulskapet. Galor placerar sig med lätthet på toppen av dagens hatlista. Tätt följt av torsklåda.

Mr.B


82 - Mysterium.



Det finns många mysterium i världen. Till exempel varför eskimåerna inte flyttar. Och vad, exakt vad, för drog Britney Spears går på. Men det finns ett mysterium framför alla andra, och det stavas Hugh Heffner.

Den mannen är ett enormt mysterium. Han är alltså en par goda år över sina 80 men pökar ändå mer än den genomsnittliga mannen. Hur gör han? Han kan omöjligen betala alla sina kvinnor. Det måste vara något i hans charm. Tänder kvinnor på rynkor? Är gubbar med ölmage, mindre hår än en kinesisk nakenhund och som troligen lider av benskörhet lite mer attraktiva? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte!

Han har ett enormt hus fullt av lättklädda kvinnor. Ingen, ingen, äldre än 24 år. Alla troligen på någon vänster släkt med ärkemannen Hugh. Men det är ju större delen av världen. Han har varit överallt och ingenstans, den gode Heffner. Jag tror att vi alla egentligen borde heta Heffner i något slags andra efternamn, bara för att vara på den säkra sidan liksom. Jag trodde aldrig, aldrig, att jag skulle säga det här, än mindre skriva det på min världsomfattande blogg, men jag vill bli som Hugh. Och jag är knappast ensam! Alla män vill det. Bli en rynkig 83 åring, med enorma mängder skönheter till hands.

Mr.B

81 - Hotmejl.

Ni har fått ta del av min beundrarkrets enorma mängder brev. Men det finns en baksida också.

Ibland får jag ta emot arga brev. Arga, riktigt upprörda, mejl. Eller ibland är och ta i. Jag har fått ett. Återigen, som alltid när det gäller psykopatiska hotmejl, är det melodifestivalen som står i centrum. Jag ska publicera det här.

"Din uppblåste fjant! Hur kan du säga att Schlagerfestivalen inte är årets höjdpunkt? Hur kan du säga att du inte bryr dig om solbrända kvinnor med underbara sångröster? Hur? Jag frågar dig; Hur? Varje år, sedan jag kunde gå, så har jag bänkat mig framför TV:n och glott så att ögonen börjat blöda. Jag har glatt sjungt med och kan texterna på alla låtar från -02 och framåt.

När jag planerar mitt år planerar jag det utifrån Schlagern. Det är helt komplett omöjligt för mig att göra något annat än titta på detta underbaraste av underbara på ett ex antal lördagar i februari. Fyller någon år så får jag helt enkelt dra en vit lögn. Är det begravning så får jag be dem ändra dagen. Jag tog till och med ut samtliga av mina semesterdagar för att åka ner till Belgrad för att se europas allra bästa musiker förra året. Jag är lite av en nörd. Men du tar fanimej priset.

Du är bitter. Du är bara bitter. Du säger att du hatar det men egentligen älskar du det. Du vill vara som Måns. Vem vill inte det? Jag brukar dock klä i mig Carolas bästa och mima framför min stora badrumsspegel. Men vilken normal man i sina sena 40 gör inte det? Du vet att du kommer bli en sådan, och ju förr du inser det desto bättre. Men tills dess är du min största fiende och allt jag kommer fokusera på är att göra ditt liv till ett miserabel liv. Till tonerna av Barbados ska du förgöras!

Ha ett pissigt liv, Schlagerhatare"

Intressant inte sant? Jag darrar av skräck. Men jag vet nog vem som är upphovet. Jag tittar på dig, Christer Björkman. Jag vet nog.

Mr.B

80 - Sportlovssumering.

Så här när sportlovet sjunger på sista versen måste man ju summera ihop det på ett äkta sydsvenskanvis.

Snö. Alltid snö. Genom detta, korta alltför korta, lov är det snön som varit det stora samtalsämnet. Hur kan de falla så mycket snö på oss? På oss här i skåne? Vi ska fan kunna ha solglasögon och badtofflor på oss året runt. Endast solglasögon och badtofflor. Att snön orsakar trafikproblem som bara den kan orsaka är inte heller bra. Ingen i skåne tänker ju på att det ska bli kallt, så alla kör med sommardäck. Året runt. Detta leder till att trafiken är som svenska rallyt.  Fullt av idioter, slirningar och avåkningar.

Sportlovet har också bjudit på en hel del intressanta händelser. Jag snackar om lite halv kriminella händelser. Som när jag och en del hispiga vänner gav oss in i Malmös undre värld när vi länsade en kvarglömd plånbok på dess förmögenhet. 98.50. Att vi kände oss lustiga, rusiga och lite busiga var en bonus. En av oss trillade i ren exaltering. Men 98.50! Det är mycket pengar, så här i finansiella kris tider.

Sportlovets profil är lika självklar som jag är en skjorta fattigare. Hinken. I och för sig är hon dagens, veckans, månadens och för att inte säga årets profil. Alltid. Helt undantagslöst. Det enda som Hinken gick miste om under denna vecka var våra eskapader med plånboken. Annars var hon överallt. Alltid. Men jag klagar inte. Det är ju en framtida klassiker man umgås med. En person som kommer gå till historien som en Sveriges största profiler. Jämnsides med Astrid Lindgren, Gunde Svan och Patrick Ekwall. Hur stort är inte det då? Vem, jag säger vem, kan inte vara avundsjuk en sådan här lördagsmorgon på min umgängeskrets?

Mr.B



Så här nöjd är jag när jag får spendera lite tid med hinken.

79 - Köksrivning.

Ibland får mina föräldrar för sig att något måste förändras. Nu är det köket det är fel på. Så kan vi inte ha det.

För några veckor sedan ringde de snickaren. Snickare är väldigt speciella personer. Deras tidsuppfattning är värdelös. Deras framförhållning lika så. Men ger man dem en hammare, 18 spikar, en osymetrisk plywood skiva och två kvadratmeter kopparplåt och man kan ge sig fan på att det blir något funktionellt och trevligt. Så funkar dem. Deras intelligenskvot är kanske inte den högsta men vad gör det? De tjänar penar som gräs!

Jag kan definitivt tänka mig en karriär som snickare. Men det finns en liten hållhake. Jag kan vara sveriges mest värdelösa snickare. Det är bara jag som inte kan slå i en spik rak. Det är bara jag som lyckas med bedriften att bara göra 3 smörknivar på två års slöjd. Och de var inte ens bra gjorda.

Tillbaka till köket. Pappa, som den ivriga, lite våldsamma, personen han är, har genast satt igång och riva köksskåp och släpa ut allsköns saker i förrådet. Detta har lett till att vårt kök ser ut som en krigsscen. Det är saker överallt. Men pappa bryr sig inte. Han bara fortsätter sin, entusiatiska, rivning av vårt kök. Han är som en krigstank. Han går oförtrutligt framåt. Stoppar för inget. Vi, totalt värdelösa söner, står brevid och applåderar. Han är bra, vår pappa.

Mr.B

78 - Fången.

Jag är en lat person. Jag gör saker endast när jag måste göra det. Allt annat är ju överflödigt.

Idag var jag tvungen att göra en del grejer. Som att uppsöka banken. Det enda roliga som hände där var att jag såg en kvinna som inte kan ha varit längre än 1.32. Med klackar. Jag skrattade. Sedan tyckte pappa att vi kunde slå två flugor i den berömda smällen. "Vi fixar dig en legitmation också, din slashas". Det kan också behövas.

Sagt och gjort. Vi slängde upp den bastanta porten till en helt random fotoaffär. "Han ska ha ett leg" sa pappa. Den ganska till åren komna fotografen svarade med ett mycket bräcklig "Va?". Han var nämligen inte fullt fungerande i öronen. Efter många om och men så fick vi ändå mitt snygga anlete fotograferat. Och jag ångrar det bittert. Jag ser ut som en massmördare. Lätt. Mitt ansikte ser bistert ut och min fängelsekalufs gör inte saken bättre. Jag darrade och skrek av skräck när jag såg mig själv.

Men det gör ju inte så mycket. Jag ska bara ha legitimationen i 10 år. Ingen stor grej. För övrigt så fryser jag om mina tår. Alla, och då menar jag alla, mina skor läcker. Det har en påföljd av att mian strumpor blir våta. Och då fryser mina fötter. Ta av mig strumporna? Nej, jag är för lat.

Mr.B

77 - Torsdag.

Idag är det torsdag. Det känns som det är lördag. Eller söndag. Jag har helt tappat konceptet.

Det blir så när det blir lov. Jag tappar all sorts tideräkning. Igår trodde jag det var fredag och klockan halv fyra var jag redo för sängen, för då kändes det som om det var dags. Dagen, jag vet att det är torsdag nu lovar, har börjat så hemskt som en torsdag kan börja. Av någon, fruktansvärt mystisk, anledning så hade jag tydligen tyckt det var roligt att sätta alarmet på 06.23. Hur jag tänkte är, och förblir, ett mysterium.

Trots den brutala väckningen, jag har "You got what I need" med The Graafs som alarmsignal, låg jag kvar. Mest för att det var så fasansfullt kallt. Jag vägrade att gå upp, eftersom jag var rädd att förfrysa samtliga vitala kroppsdelar. Mitt fönster var, återigen en sjukt smart grej signerat mig, öppet. Vad tänkte jag med igår?

När jag väl fick den berömda tummen ur röven så upptäckte jag till min fasa att det snöade. Jag grät, jag skrek, jag förbannade vädergudarna. Sedan skyndade jag in i värmen igen. Bara för att mötas av en sorglig lillebror som ser på High School Musical. Suck. Som pricken över i:et så är playtationet upptaget. Någon har verkligen bestämt sig för att jävlas med mig idag. Varför? Med snälla lilla jag? Jag har aldrig, aldrig säger jag, gjort en fluga förnär!

Mr.B

76 - Mitt hårsvall.

Det är något mystiskt med alla manliga medlemmar av vår släkt. Alla, förutom mina två ytterst speciella bröder, lider utav att de inte har något hår. Jag också.

Mitt hårsvall är närmast obefintligt. Lite råttfärgat, tunnhårigt och inte alls speciellt vackert. När min syster ligger inne med det mest blonda och ett hår som många skulle dödat för så är min kalufs ungefär lika efterfrågad som ett par badbyxor på Antarktis. Jag är inte ens 18 och vikarna i min frisyr blir allt djupare och djupare. För att lösa hårproblemet har jag tagit till drastiska metoder.

Vi kallar dem trimmern. Jag har bönat och bett min kära mor om att hon skulle frisera mig. Ordentligt. Jag går efter filosofin; Inget hår är bättre än lite hår. När jag vaknade imorse och såg ut som Ingvar Oldsberg, fast 30 år yngre och 30 kilo lättare kände jag att nu var det dags. Dags för årtidernas barbering.

Numera ser jag ut som en som åker skyttletrafik mellan fängelsena. Men det är bättre än att se ut som den gode Ingvar. Inget illa menat!

Mr.B

75 - Korthajen.



Kortspel är något av världens 10 underverk. Jag älskar det. Eller nej, jag älskar inte det. Jag älskar att vinna kortspel. Det är denna, lite smått störda, vinnarinstinkt som tagit mig dit. Till toppen av kortspelare.

Under hela min skoltid har jag haft alldeles för mycket raster. Jag har mer raster och icke lektioner än vad jag har lektioner. Jag klagar inte. För varje sådant här tillfälle har jag tagit i akt och spelat kort. Uteslutande. Bara kort. Vi, mitt kortspelande gäng och jag, har avhandlat de flesta kortspelen som normala människor känner till. Det har blivit något av ett beroende. Som heroin, fast i hjärter, spader, klöver och ruter form.

Mitt beroende har gått så långt att jag numera spelar det överallt. På datorn. I sängen. I duschen. Överallt. Så fort det finns en minsta chans att spela kort sitter jag där och ler fånigt för mig själv. Patetiskt, javisst, men samtidigt ruskigt kul. Dagens nöt att knäcka är harpan. Jag har gnuggat geniknölarna. Det värker lite grann. Men efter en 5 minuters lång intellektuell kamp, ivrigt påhejad av min osvikliga klack bestående av min bror och min hund, har jag klarat det. Glädjen visste inga gränser. Jag grät.

Nu är jag ostoppbar. Vem har klarat harpan liksom? Ingen, ingen förutom jag. Jag är planetens största haj. Korthaj, det vill säga.

Mr.B

74 - Snuva.

Jag hatar vintern. Jag hatar precis allt med den för jävliga årstiden. Det är svinkallt, det är snö, det är en ganska stor halkrisk och man blir alltid, helt undantagslöst, sjuk.

Alla barn drabbas av någon konstig magsjuka. Detta ska inte helt skyllas på vintern, utan kanske för att barn har en förkärlek för grus och annat smått och gott. Detta leder till vissa, jag säger vissa, magsmältningsproblem. Lagom till första, och förhoppningsvis sista, snön så blir det en kollektiv dominoeffekt och alla barn under 12 börjar kasta upp sitt maginnehåll hejvilt. Inte, inte alls, trevligt.

Om man lyckas med att undvika denna hemska kräksjuka åker man på något annat. Har man tur så är det bara en förkylning. Annars kan det vara herpes, malaria eller böldpesten. Så ligger det till. Jag har drabbats av en snuva. Jag nyser och snörvlar. Fnyser och skälver. Det är för att det är så förjävligt kallt. Mitt immunförsvar är superbt, under tre årstider. Men under vintertid räcker det med att jag hälsar på en person som känner en person som har en vän vars farmor har en förkylning, och vips så sitter jag där. Otroligt jag vet.

Förkylning är det hemskaste av de hemska. Allt snor och skit som man avlägsnar är bland det äckligaste jag vet. Hur kan småbarn gilla det? Å andra sidan gillar de ju grus också. Gourmet mat är allt som serveras på en tallrik. 

Mr.B 

73 - Dagens.

Varje dag får man reda på lite nya, intressanta, troligen livsavgörande, saker. Mitt mål är att gå varje ny dag tillmötes med en dags gammal skörd av nylärda kunskaper. Idag är skörden extremt god.

Dagens mest oväntade: Dolph Lundgren. Han slutar aldrig överraska en. Nu idag fick jag reda på att han har ett IQ på 167. Vi snackar om den fruktansvärt biffiga mannen med fyra repliker i en Rocky film. Han. Han ska vara smart. Inte smart som jag men ändå smart. Kul.

Dagens Aftonbladetsnyhet: Hayden Peneteite-vad-hon-nu-heter har gjort slut med sin 12 år äldre pojkvän. Det kunde ju inte komma som en chock. Han köper en ny benprotes och får löständer när hon vill ha sitt första barn. Det var nog inte menat att hålla, trots allt.

Dagens latmask: Jag. Istället för att lämna ut mitt, ganska magra, CV och uppsöka en helt random bank för lite informationsutbyte, gör jag totalt onödiga sådana här listor.

Dagens roligaste: Magnus Betnér. Oerhört kul. Annars kvalificerar sig många, blonda, bloggare till denna kategori också. Men de försöker inte vara roliga. Det är en viss skillnad.

Dagens fulaste: The Proclaimers. Ni vet grabbarna, snarare gubbarna, som sjunger "I could walk 500 miles". De är inga skönheter, direkt. Men min bror diggar dem. Han har nämligen sett dem 26 gånger idag, och då har han ändå hunnit med en tupplur, varit inblandad i ett snöbollskrig och spelat massiva mängder med NHL09.

Dagens "Hur-menade-du-här?": George Bush. Har precis läst en bok om hans plumpar under sin president tid. Det är helt fruktansvärt hur USA kunde låta honom sitta i två mandatperioder. "More and more of our import come from overseas" är ett citat vi har sittandes på vårt kylskåp. Han är inte dum, den där George.

Dagens mat: Chokladballerinakex. Det är pul.

Mr.B

72 - En nagel i ögat.



Jag anser mig vara lite av en Tv-spelsguru. Det är inte många Tv-spel jag inte behärskar. Jag är en levande legend. Alla spel utom ett.

Som en nagel i ögat irriterar detta helvetesspel mig. Hur jag än gör så misslyckas jag. Det är inte inte mycket jag inte behärskar. Slöjd och musik är inte mina starka ämnen. Numera kan även Guitar Hero sålla sig till den skaran. Totalt värdelös är adjektiven man får använda angående mig i Guitar Hero termer.

Vad skyller jag detta på? Självklart kan det inte vara mitt fel. Ingenting är mitt fel. Jag skyller på min värdelösa genetik. Ni förstår mina fingrar är ganska knubbiga. Knubbiga och konformade. Detta gör det totalt omöjligt för mig att prestera några som helst resultat i ett spel såsom Guitar Hero. Att jag är totalt taktlös och lika massivt tondöv som en bergsget hjälper ju inte det heller! Jag är alltid upphov till munterheter när jag spelar detta gudsförgätna spel. Folk skrattar. Folk ler. Folk hångarvar. Ja, exakt så dålig är jag.

Igår grät jag mig själv till sömns. Lite på grund av mina tillkortakommanden i det djävulusiska spelet, lite på grund av alla världens orättvisor (ja, jag är en mycket omtänksam person) men framförallt grät jag mig till sömns för att jag hade en sådan fruktansvärd kramp i högerbenet. Så, nu vet ni. Nu ska jag återgå till mitt mission impossible. Lära mig Guitar Hero.

Mr.B 

71 - Den ekonomiska krisen.

Island har gått i konkurs. Men vem bryr sig? USA har det tufft, precis som Japan. Låt mig inte börja om Zimbawe. Men allt det här faller i skymundan när Sverige kommer på tal.

Igår kunde jag inte undgå att Sverige verkligen drabbats av krisen. En kyrka hade blivit rånad. En kyrka. Vad finns det att ta? Ingen ger ändå pengar till kollekten, om de inte är mellan 70 och döden och vill hålla sig väl med han där uppe. Så grattis din kyrkskurk, du tjänade säkert 12 kronor. Det vill säga en ungdomsbiljett på bussen. Du måste vara otroligt nöjd med dig själv. Samtidigt har skurken i fråga försämrat sina chanser att få ta steget förbi Sankte Pers port. Vi får väl bara hoppas att han, precis som jag, är en troende ateist.

Den ekonomiska krisen blir allvarligare. Häromdagen såg jag en person, en helt normal, icke uteliggarperson, ta sig besväret och böja sig ner för att plocka upp en 50 öring från gatan. Till saken hör att personen var en kvinna på sina goda 60, troligen lidandes av enorma ryggbesvär. Om hon är beredd att offra sin 60 åriga trotjänare till rygg för en 50 öring, då vet man att det är illa ställt. Jag bara väntade på att höra ryggen knaka. Till min besvikelse höll den, och jag fick hålla inne på mitt rågarv. Synd.

Till och med jag börjar känna av krisen. Bristen på pengar är överhängande. Och tyvärr finns det inget jobb som betalar för navelluddspillande, playstationspelande, fisande eller vara allmänt sarkastisk. Annars hade jag varit miljardär. Minst.

Mr.B

70 - Hur man vet att festen varit lyckad.



Igår var en bra dag. En otroligt bra dag. När det är fest på en söndag brukar det vara det. Alltså en bra dag.

Idag är en lite sämre dag. Dels för snön vräker ner. Al Gore ljuger som en häst travar. Det finns ingen växthuseffekt. Men dagen är också lite sämre på grund av mitt huvudtillstånd. Det dunkar. Det bankar. Det blir ju inte bättre av att mina, ganska barnsliga bröder, springer runt och försöker överträffa varandra i att skrika högst, när de tummlar runt i snön.

Dessutom har en vänlig själ stoppat mina öron fulla med popcorn. Det är illa. Min hörsel är kraftigt nedsatt. Jag känner mig som Hubert, 89, med hörapparat och benprotes. Dessutom kan jag konstatera att gårdagens skjorta aldrig kommer bli sig lik igen. En blandning mellan öl, cider och faktiskt något som ser ut att vara blåbärssoppa har gjort den, om inte förstörd, väldigt unik. Men det är smällar man får ta.

Nu ska jag sjunka in i min TV-spelsvärld. Min krigsgubbe behöver min hjälp. Han slåss mot zombies och döda nazister. Allt för att komma över skatten från El Dorado. En perfekt syssla så är dagen efter. Då, och endast då, vet man att festen varit riktigt lyckad.

69 - Ett tack.

Jag är en av Sveriges, för att inte säga världens, mest betydande bloggar. Men det har inte alltid varit så. Ni vet, Rom byggdes inte på en dag.

Det är svårt att tänka sig, jag vet. Men så ligger läget. Min blogg var ett tag, ett väldigt kort tag, en obetydlig liten tramsblogg. Jag vet, jag vet det är hemskt och det är en mörk, mycket mörk, tid i svenska historien. Men trots min bloggs tillkortakommanden på den mörka tiden hade jag alltid ett par, mycket trogna, läsare. Det var dessa lyckliga få som har varit med på hela resan. Resan från en fjärt i bloggrymden till en stor metropol. Dessa få tackar jag idag. Dessa två.

Jag har en vän. Av censur skäl kan jag inte utelämna hennes namn. Men jag kan säga så mycket att hon tycker om gilmore girls. Suck. Dubbelsuck. Egentligen går det mot mina principer. Man kan inte tacka någon som tycker om detta djävulens verk. Men jag gör det ändå. Lojalitet ska belönas. Så; Tack, tack för din lojalitet. Tack för att du ständigt och jämnt läser min blogg. Tack för allt. MEN SLUTA TITTA PÅ DEN JÄVLA SERIEN!!!!

Jag vill ogärna skryta. Men jag har en vän till som läst min blogg i tid och otid. Eller egentligen ett par vänner. Ni har hört om Filip Andersson, mannen med bajsporren. Men ni har inte hört om en viss tysk. Eller som han är mer känd; Korpens bästa back. Hans magiska högerfot har fört oss, vårt äkta korpenkrigargäng FC Hasselhoff, till stora framgångar. Förutom hans fotbollskunskaper är han annars en ganska munter man, sitt tyska ursprung till trots.

Jag kan inte täcka in alla mina trogna läsare här. Men det kan man knappast förvänta sig heller! Jag är ju guds gåva till mänskligheten men även jag har mina brister, tråkigt nog. Men alla ni andra, ni vet vem ni är.

Mr.B


68 - Maktens man.



Min våtaste dröm innebär att jag blir världsditktator som styr hela världen på ett ytterst hemskt sätt. Jag pekar med hela handen och ingen, absolut ingen, vågar säga emot mig. Man kan kalla mig maktgalen.

Idag fick jag chans att prova på att vara en makthållare av rang. Jag fick vara domare. För ett par stackars 10 åringar. Och jag var en mycket osympatisk domare. Så fort jag fick chansen sågade jag de stackars småglinen, med följden att de började gråta i desperation. Jag skrattade rått.

Skadeglädje är den enda sanna glädjen. Och jag var ständigt skadeglad. Jag skrattade åt tränarna som försökte tillrättavisa mig. Allt jag svarade dem var; Är det du eller jag som bestämmer? Min makt steg mig åt hjärnan. Allt jag kunde tänka på var att den handbollsplanen var min värld. Och jag skulle styra den precis som jag ville och behagade. I pausen skrattade jag psykopatiskt för mig själv. Folk började undra om det var så vist att jag var domare. Jag svarade med; Är det du eller jag som bestämmer?

När en liten 10 årig krabat med alldeles för stora skor började gråta och kalla mig för mindre passande namn hade jag nått mitt mål. Jag fick äntligen ge någon en utvisning. För att fira detta underbara tillfället gav jag mig på en liten vinnardans. Den var oehört sexig och drog ner spontana applåder från läktarhåll. Jag var helt klart i mitt esse. En fullfjädrad, elak, domare. Så när slutsignlaen gick blev jag ledsen. Min tid i rampljuset var slut. Min makt var borta. Flera minuter efter matchens slut gick jag och blåste sorgset i min visselpipa. Men jag vet att min tid kommer igen. Och då jävlar!

Mr.B


67 - Förlåt mig, ty jag har syndat.

Ja, det är sant. Jag har syndat. Jag har gjort något oförlåtligt. Något som borde innebära fängelsestraff. Jag har sett på melodifestivalen.

Om det är till någon tröst kunde jag inte somna. Mest på grund av de värdelösa bidragen som rullande om och om igen på min näthinna. Men även på grund av vad jag hade gjort. Hur jag svikit mig själv, och inte minst, resten av Sverige. Men jag kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig, aldrig, lidit så mycket som jag gjorde under den förbannade timme jag spenderade i soffan, stirrandes på SVT1. Jag fick se Markolioo, en barndomsidol, göra bort sig i en röd sammetskostym. Då brast mina tårkanaler.

Gårdagens huvudnummer var, tydligen, Måns. Denna, alla 40 åriga kvinnors önsketoyboy, fyrade av ett skånsk leende av kaliber och sen behövde han knappast sjunga mer. Jag hörde att i Mora var det upplopp på gatorna och allmän folkfest efter Måns bidrag. 23 st fulla dalmasar, alltså den manliga varianten, bedyrade sin kärlek till Måns genom att offra ett, hittills okänt, antal gäss. Melodifestivalen är en hednisk rit. Som midvinterblotet. Fast i värre skala.

Amy Diamond är 14 år. Min lillebror är 15. Han kan inte sjunga. Han tjänar inte massiva pengar på sin röst eller sina bröst. Istället sitter han och grunnar på om han ska bygga den där robotten eller inte. Eller om han ska ta sig i kragen och lösa sin rubiks kub. För tredje gången. Och det, det kan fan inte Amy göra!

Mr.B

66 - Filmstjärnan.



Hollywood. Ständigt detta Hollywood. Är det ingen ny het romans på gång är det någon, troligen ganska utsliten, stjärna som råknarkar sig och tar in på rehab. Det senare mer vanligt än det första.

Men jag kan meddela en sak. Jag bryr mig inte. Och jag tror och hoppas att svenska folket inte gör det heller. För vem fan bryr sig om Britney Spears rakar av sig håret, troligen inte första gången, och kraschar sin bil rakt in ett, faktiskt jävligt stort, träd. Det är hennes huvudbry, och hennes baksmälla att vakna upp till. För, fy jävelen, vad hon måste varit nitad!

Aspackade Hollywood stjärnor är vanligt förekommande. Ungefär som pensionärer. De är överallt, även där de inte bör vara. Lika gärna som Agda, 79, kan dyka upp vid Falafelvagnen klockan halv ett på natten, kan en burdust påverkad Lindsey Lohan springa näck genom Malmö en helt vanlig februari onsdag. Jag hade inte blivit förvånad.

Som den oerhört begåvade unga mannen jag är bemästrar jag även att agera. Jag är ju ingen Marlon Brando eller Mikael Persbrandt. Eller Chevy Chase. Men jag piskar större delen av Hollywoodeliten så hårt att de knappast kan sitta ner på sina, små, röda, välformade ändor! Var är filmkontraktet? Var är mina stora filmroller? Och viktigast av allt, var är min sjukt hete Hollywoodflickvän? Skandal!

http://www.youtube.com/watch?v=VtTkhfFubDU&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=joaB4JQM2qs&feature=channel_page
http://www.youtube.com/watch?v=_XkzsecBxLM&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=l26ZaYZwpF0&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=1jxEZF9IKrI&feature=channel_page

Mr.B

65 - Fjortisevolutionen.

Så här lagom till alla hjärtans dag och andra deltävlingen i melodifestivalen, behöver jag nämna att min lillebror är laddad, så tänkte jag publicera ett inlägg. Ett inlägg som kan ändra svenska folkets liv. Ett inlägg om fjortisar.

 
Fjortis. Det går en rysning genom kroppen när någon nämner ordet. En kall kår bildas längs med min ryggrad. Jag skälver. Jag darrar. Usch. Hur utvecklas man till en fjortis? Jag ska försöka göra slag i saken och beskriva detta. Här och nu.

0-3 år. I dessa åldrarna är det oerhört svårt att utskilja fjortisen från den vanliga, mindre korkade, människan. Men låter den mer än vanligt, har en förkärlek för rysk välling och klär sig helt i rosa, då höjer jag ett varningens finger.

3-6 år. Flätor. Fjortisar älskar flätor. Dessutom så börjar de jaga killar redan i tidig ålder. Gärna ska killarna gå i tvåan. På gymnasiet. Kläderna ändras knappt. Rosa är inne! Precis som nagellack. Första nagellacket är en enorm milstolpe i fjortiskarriären.

6-9 år. Första planschen på Darin, Idol-Ola (som för övrigt ingen vet vad han heter i efternamn) eller Backstreetboys inhandlas. Dessutom, vilket är ännu viktigar, man får sitt första Lunarstorm inlogg. Det är en dag av heligt värde för varje fjortis. Lunarstorm är alla fjortisas tillhåll.

9-12 år. Dagen med stort D. Mobilinköpsdagen. Markeras med röd penna i allas kalendrar. Nu är man fan nästan vuxen. Man anser sig ha vuxit ifrån killarna i ens klass. Nu är det bara jagande efter äldre, mer mogna killar. Med moget menas det med enorma mängder vax i håret, byxorna nedstoppade i strumporna och sjukligt coola ringsignaler.

12-15 år. Fjortisens högtidsperiod. Man börjar högstadiet. Redan första terminen i sjuan piercar man sig. Inköpet av ens första string, som man drar upp så långt så att de syns från Månen, görs i åttan. Tredje mobil telefonen avhandlas. De första två har man "tappat" i toalettstolen när de inte var moderna längre. Dessutom har man blivit "redlöst" full för första gången. På 3 st 2.5 cider.

15- 17 år. Fjortisen är på nedgång. Alla fredagar, undantagslöst, spenderas lyssnande på Darin och drickandes saranoffvodka på en parkbänk. Vid den här tidpunkten har de rökt som borstbindare i flera år. De har förlorat sin oskuld på en fest för 3 år äldre knarkare, och spenderar alla sina lördagar avsvimmade i sitt badrum. Betygen ska vi inte prata om. Byggindustrin är det enda programmet de har poäng för att komma in på.

17- 20 år. Klassens skämt. I mycket negativ mening. Mest för ett par mindre smarta yttrande såsom "Är Sverige inte muslimskt?" "Äger inte USA Afrika?". Ensamheten är slående. Fortfarande kvar i saranoff och parkbänkträsket. Har övergivit Darin, eftersom denne, vägrar träffa en. Nu är det N'Sync som gäller.

20-24 år. Fjortisen dör ut. Antingen så väljer Fjortisen att byta inriktning. Börjar klä sig i annat än korta kjolar och rosa linnen, och faktiskt göra något med sitt liv. Eller så stannar det kvar i sin livsstil, och då har de ungefär ett halvår kvar att leva. Antingen på grund av könssjukdomar eller att de tycker det kan vara kul att kissa på ett högvolts stängsel. Synd.

Mr.B


64 - Troende ateist.

När man gick i åttan var det en mycket speciell ålder. Om man var riktigt cool tjuvrökte man. Annars spenderade man dagarna med att beundra niornas mopeder. Man hade också troligen sin första fylla. Antagligen genom att dricka 2.5 cider eller saranoff vodka. Fanns inget mellanting.

Men det som var gemensamt för alla åttor var konfirmation. Det vill säga alla åttor utom jag. Jag förstod inte varför man skulle låta sig hjärntvättas av en präst under två veckors tid. Allt jag kunde, och kan fortfarande, se framför mig är hur knutbyhelge står där och predikar. Hur illa är inte den inre synen? Så jag valde att vara lite speciell, som alltid i och för sig, och sket i konfirmationen.

Jag gjorde helt klart rätt. När mina vänner återkommer, den ena mer hjärntvättad än den andra står det klart för mig att jag valde rätt. En av mina vänner går så långt att hon påstår att moses verkligen delade på röda havet. Jag grät. Grät av olycka. Hur kan man misshandla någons medvetande så? Det är som att påstå att fickpingis bör bli en OS-sport. Jag anade Helge i mossen.

Påtryckningarna har varit många. Men det enda jag tror på är mig själv. Och det är en gudatro som inte går av för hackor. Så ni som inte tror på Moses och hans flykt genom ett hav, utan att använda båt, ni borde tro på mig. Tillbedja mig. Rita lite helgon bilder. Ja, till och med skriva en bok. Vi kan döpa den till Bibeln 2. Eller Nelbib. Bara att välja.

Mr.B

63 - Navelpillande och soffläge.



Idag, klockan 11.24 för min del, började februarilovet. Det kunde inte varit mer välkommet. Ungefär som vatten i sahara och olja i texas.

Vad ska jag då spendera detta underbara lov med? Till skillnad från många andra kan jag inte åka skidor, och min ekonomi tillåter knappt ett köp av en påse billiga chips än mindre en solresa. Jag kommer alltså ligga i soffan, pilla mig i naveln, rapa ljudligt och glo på Kenny Starfighter tills mina ögon börjar blöda. Det är så ett lov ska spenderas.

Att det heter sportlov är bara en förklädnad. Ingen sportar. Om det inte är en sport att ligga på soffa, pilla sig i navel, rapa ljudligt och glo på Kenny Starfighter. I så fall är jag ändå världsmästare, endast utmanad av min yngre bror. Jag ämnar också konsumera extrema mängder semlor, godis och cola. Är det lov så är det.

Men lovet kunde börjat bättre. Det är svinkallt ute. Varje gång jag tar ett steg utanför känner jag hur blodet fryser till is. Jag överväger helt klart att slå in på den pyromanistiska vägen, bara för att värma mina stackars händer. När jag väl förflyttat mig inomhus så möts jag av en "sjuk" bror som kollar på "Barbie - The movie". Hur läskigt är inte det? Jag måste verkligen se till att han börjar glo på Rambo. Det här går bara utför.

Mr.B

62 - Semlor.

När jag var liten, ruskigt liten, hade jag ett fruktansvärt sötbehov. Socker var mitt heroin. Så upplever det jag i efterhand i alla fall.

En händelse som jag grundar detta på inträffade någon gång under mitt andra skolår. Vi kan, med stor säkerhet, säga att den inträffade i februari. Jag var helt enkelt hemma hos en kompis. Efter timtals av tv-spelande, troligen NHL 99, som var och är världens bästa spel, var jag ruskigt hungrig. Så i min jakt på mat hamnade vi, fullt logiskt, i köket. Där ser vi nåogt som fick våra hjärtan att slå ett par, ytterst oregelbundna, slag. Semlor.

Inte vilka semlor som helst, heller. Ett par, enorma, sprängfyllda med grädde och andra onyttigheter, underbart vackra semlor. Jag blev förälskad för första gången. Fyra semlor senare var jag fortfarande inte nöjd. Jag gav mig i kast med min femte. Den var lite mindre god än de fyra första men funkade ändå. När jag nådde min sjunde semla tog det stopp. Magen var mättad och jag drog mig mycket nöjd tillbaka. Sen den dagen var jag allmänt betraktad som det största matvraket norr om Kapstaden. Inget mig emot.

Mr.B

61 - Post.

Jag är mångas idol. Vem kan klandra dem? Idag fick jag ett brev. Jag tänkte publicera det här.

"Du är solen i mitt liv. Jag avgudar dig. Den dagen jag för första gången klickade in på din blogg, helt oavskitligt för jag sökte egentligen på bajsporr, grät jag. Jag grät av lycka. Jag hade nämligen upptäckt min själsfrände och min, vad som kom att bli och alltid kommer att förbli, min stora idol. Sedan dess har jag inte gjort något annat än hänga på din underbara blogg. Man skulle kunna säga att mitt liv är meningslöst, men utan dig och din blogg finns det ingen anledning att leva.

De dagarna där du inte uppdaterat har jag haft svårt att somna. Vad har hänt? Har Mr.B dött? Kvävd av ett par rejäla polacker som varit på uppdrag från Katarina Zytomierska? När jag till slut somnat har jag drömt om hur du dött på det ena, mer plågsamma, sättet efter det andra. Att vakna upp och se att du är vid liv, lite bättre än vanligt, är en riktig stor lättnad. En sten har då fallit från mitt hjärta. En gigantisk, riktigt tung, gråsten. 

Så det jag vill säga är tack. Tack för att du finns. Som en ledstjärna i livet. Tack för att du finns där för att avbryta mina, visserligen behagliga, stunder framför bajsporren. Tack för att jag får spendera mina bästa år framför dina fantastiska verk till blogginlägg. Jag kommer troligen förfölja dig tills du dör, men det är en bisak.

Med vänliga, lite psykopatiska, hälsningar Filip Andersson"

Tack Filip! Du och din bajsporr finns i mina tankar!

Mr.B

60 - Chokladen styr.



Det har väl knappast undgått någon att alla hjärtans dag är på gång. Varför firar vi den?

Ja, varför firar vi den? Det är bara en helt vanlig dag. En helt vanlig dag som chokladföretagen runt om i världen har tagit till sin egen. Omodifierat den litegrann. Alla chokladföretags högsta hönor satte sig ner någon gång i början av 1900 talet och diskuterade. Affärerna hade gått lite dåligt och de behövde något som fick dem att resa på sig. Då kläckte något geni, eller idiot beroende på hur man ser det, idéen om en helgdag. Idioten, eller geniet, hade troligen en ganska sliskig frisyr och var troligen enormt förälskad. Alla hjärtans sag, utropade den fule människan, det är lösningen!

Sagt och gjort. Eftersom Marabou, Anton Berg och Cloetta har sådan fruktansvärd makt så fick den jävla helvetesdagen införas. Ingen förstår varför. Alla, utom några få utvalda och turliga, bara gråter. Kvinnor framförallt. Ensamma kvinnor gråter för att de inte har någon att spendera helvetesdagen med. Därför tröstar dem sig med choklad. Upptagna kvinnor gråter för att de är så fruktansvärt kära och firar med choklad. Kvinnor alltså.

Men män gråter också. Upptagna män det vill säga. De gråter för de ser sina besparingar åka all världens väg på, just det, choklad! En mer slösaktig dag får man leta efter. Det är bara en typ av människor som skrattar. Och det är icke upptagna män. De skrattar. Skrattar åt andra, mer korkade, mäns pengaförluster. Skrattar åt allt vad choklad och kärlekskranka kvinnor heter. Därför firar de. Med choklad. Just nu skrattar jag. Och jag kommer skratta snäppet högre på alla hjärtans dag!

Mr.B 

59 - Lite bättre än andra.

Jag är en självgod person. Jag tycker om mig själv och det står jag för. Som mitt hyllningstal beskriver. En sak är jag noga med att poängtera för omvärlden. Mitt adelskap.

Jag, eller rättare sagt hela vår släkt, är adel. Så ligger läget. Jag, ergo vi, är lite bättre än medlesvensson. Jag, ergo vi, är de rättmätiga ägarna och härskarna av Svea Rike. Adeln får inte den uppskattning de förtjänar. Det var ju ändå vi, ja alltså våra farfarsfarsfarsfädrar, som lade grunden till den supermakt Sverige en gång var. Sen fick någon pellejöns för sig att adelskapet borde avsättas, och vips sjönk Sveriges makt och styrka som en sten. Vi, alltså inte bara adeln, hade det bäst under vårt, alltså våra farfarsfarsfädrar, styre. Varför inte gå tillbaka till det?

För tillfället får adeln knappt några fördelar. Eftersom dödsstraff inte längre finns till i Sverige har vi inte ens förmånen att bli avrättade med svärd, än mindre kan vi jävlas med bönder eller piska pigor. Rävjakt och alla annan jakt är inom tydliga restriktioner och det är inte ens enbart adeln som får jaga. Inte för jag är mycket för det men ändå. Hade jag velat skjuta mig en älg så kan jag numera bara göra det när regeringen tycker att det passar. De skiter tydligen i mitt rungande behov av älgkött, såvida det inte infaller under November, vilket brukar vara månaden då man får lov att skjuta skogens konung, och då vill jag ju inte ha älg. Tramsigt!

Tänk ändå vad vi adelsmän tvingats ge upp. Att vi, alltså våra farfarsfarsfarsfädrar, ställde upp med massiva mängder stridshästar och knektar under Svea Rikes storhetstid betyder inget längre. Synd. Istället hyllas kanonmaten, det vill säga medelsvensson. Jag sörjer.

Mr.B  

58 - Trötter.



Det var någon som frågade om jag var morgonpigg. Är Göran Persson en sexbomb? Äter björnar bajs? Är tidelag olagligt? Svaret är självklart, nej.

På tisdagar och torsdagar förbannar jag morgonar mer än vanligt. Då ringer min överjävliga alarmsignal redan klockan 06.35. Äckligt tidigt alltså. Allt för att jag ska ta min, oerhört vältränade kropp, till ett helt random gym och träna som värsta kroppsbyggaren. Att gå upp och träna låter hurtigt, och det är det. Jag känner mig som en riktig hälsoguru.

Problemen är dock många. Eftersom det råkar vara mörkt som norrlandsnatten klockan halv sju så blir min syn lite lidande. Detta har lett till många blåmärken då jag snubblat över strategiskt utplacerade glas, halvätna glassförpackningar och en och annan svettig träningsbag. Mina blåmärken sprider sig som vinterkräksjukan på ett helt opartiskt valt dagis.

Tisdagarna och torsdagarna är alltså upphov till mycket svärande. Idag har jag svurti svordommar jag inte ens trodde fanns, än mindre visste att jag själv kunde. Men efter en rågad tallrik flingor så satt jag där, på min gula, skitiga, opumpade, ganska värdelösa cykel. Som om inte det var träning nog.

Mr.B

57 - Min granne.

Jag har en lustig granne. Han är speciell men också oehört rolig. Utan att veta om det.

För det mesta är han tyst och inte speciellt intressant. På sommaren går han mest och plottrar med allsköns växter, hans trädgård är som en prunkande oas. En prunkande oas fylld med granliknande buskar och kapade träd. Han har en grej för att såga av allt "fint" på träd och lämna dem till någon slags beskådan. Det ser ut som totempålar. Jag tror, att när ingen annan i kvarteret är hemma, så dansar han naken runt dem och vrålar för full hals.

Hans trädgård är alltså helt okej. Men hans hus är det lite sämre ställt. Det ser ut att falla i bitar närsomhelst. Det finns järnstänger för fönstrena och hans veranda är lika lockande att besöka som hans hjässa är kal. Ett typiskt skräckfilmshus. Min granne är sällan glad. Han visar sällan några som helst känslor. Förutom ett litet leende när han vattnar sina buskar och viskar kärleksfullt "såja, allt kommer bli bra".

Men en gång om året ser man honom riktigt lycklig. Det är när han får julpynta. Han är så ivrig att få hänga upp sitt julpynt att redan i början av november kan man se honom, väldigt omsorgsfullt, hänga upp sina slingor. Dessa slingor är långt ifrån några vanliga slingor. De är färgglada, stora, blinkande, troligen snuskigt dyra och specialbeställda, slingor. Lyckan går inte att ta miste på när han visar närområdet sina fina julslingor och sin,stora, stickade mössa.. Det enda som fattas är ett rungande skratt och scenen skulle vara komplett. Behöver jag ens säga att han fortfarande, vi är inne i februari, inte har tagit ner sitt julpynt?

Mr.B

56 - Kaffe, fruktansvärt överskattat.



Jag förstår inte riktigt det här med kaffe. Och jag kommer aldrig göra det. Vad är det speciella?

Kaffe har bara negativa sidor. Ungefär som Kicki Danielsson. För det första, och det främsta, det smakar ungefär som en strumpa som legat och svettat till sig i ungefär tolv-tretton veckor. Jag börjar tro att det är så det görs. För det andra, men minst lika viktig punkt, ens andedräkt blir ungefär lika lockande som en kamels. Lägg där till den suspekta färgen och den hemska koffeinkicken man får och jag förstår inte varför det överhuvudtaget finns.

Nu när jag väl är igång: Kaffereklamerna. Är det någon som förstår dem? En man som ger sig ut på en dyktur blir upplockad i en helikopter med släp, tillsammans med flera tusen liter vatten, och släpps ner i en tom bassäng. Jag tror faktiskt inte han är så jävla sugen på kaffe då. Tror faktiskt det är troligare att han visar ett långt, ganska fult, finger och säger "Jag ska stämma röven av dig, din kaffesugna bitch!". Att kvinnan med kaffet var under koffeinkick är inget som skyddar henne.

Världens största kaffeexportörer hör hemma i Sydamerika. Sydamerika är också största exportörer av kokain, fula fotbollsspelare och halvtaskiga engelsklärare. Man ska aldrig lita på något därifrån. Speciellt inte en fotbollsspelande engelsklärare proppfull med kokain och en påse kaffe. Kort sagt; kaffe leder bara till problem! Tacka vet jag vatten.

Mr.B

55 - Hur man bäst slår ihjäl en Söndag.

Söndag är den värsta dagen i veckan. Det är dagen innan måndag och är allt som oftast en dag fylld med huvudvärk, vidrigt jobbiga läxor och enerverande småbröder som inte förstår när de ska vara tysta. Idag har jag dock gjort annat.

Jag har nämligen befunnit mig på en resa. En av de mest värdelösa resorna jag någonsin gjort. Jag har nämligen suttit i en bil till kristianstad. Där jag kastade boll i ungefär 2 timmar innan jag satte mig i samma, ganska svettiga bil, och trängdes med mina, relativt, svettiga vänner. Kontentan är att jag har varit på vift i flera timmar än jag kan räkna till. Hemskt!

Nu är jag hemma. Sur, trött och allmänt bångstyrig. Coolt ord. Bångstyrig. Ikväll planerar jag på attplacera min hängiga, håriga, härliga herrända i soffan och inte lyfta på den om det så börjar brinna 23 centimeter ifrån mig. Jag har trots allt spelat in Rosa Pantern. Det är filmerotik, det.

I övrigt har jag noterat att Schlagern är på alla, dåliga, tidningars löpsedlar. Jag är ungefär lika förvånad som jag är snygg. Petra Mede hade tydligen förstört denna folkfest. Jag säger; Heja Petra!

Mr.B

54 - Mr. B's Lördagsnoteringar.


Så här på lördagseftermiddagen har jag tagit mig tid att tänka över dagens upplevelser. Och dem är många, det vill jag lova!

Jag har noterat en hel del. Mycket viktigt men mest oviktiga saker, men de är oftast dem som är roligast. Ingen bryr sig om finanskrisen, men alla tycker det är hemskt trevligt och intressant att Carolina Gynning har plockat ut plasten ur brösten. Allt för återvinning.

Våren är på väg 1. Vi har fått ett par illa tilltufsade blommor i rabbatterna men framförallt är samtliga tanter mellan 84 och döden ute och rör på sig. Ett rullatormaraton. Det är ett vårtecken, det.

Idol-Ola har gjort det igen. När man trodde att det inte gick att bli mer homosexuell har han gjort det igen. Som den troligen enda kille i vårt avlånga land att läsa veckorevyn. Det finns inga tvivel längre.

Våren är på väg 2. Istället för kallt, lite snöblandat regn som genast töar och blir slask, regnar det ordentligt här i skåne. Inget snöigt skit. Utan bara vatten. Växthuseffekten, du är välkommen!

Fula engelsmän. Det finns inget fulare än engelsmän. Det ska vara engelskor då. Så ohyggligt fula. Jag kunde inte få ner min morgonmacka efter en bild på Wayne Rooney och en annan bild på Elton John. Hemskt.

Tidlöse Björn. Björn Hellberg är kung. Hans heta och tidlösa frisyr är något utöver det vanliga. Hans värdelösa humor och de lika värdelösa tenniskunskaper gör honom till årets svenska profil, bara titta och njut. http://www.youtube.com/watch?v=R0be-jmwKyM 

Mr.B

53 - Helvetet drar igång.

Idag är det så dags. För det som alla 13 åringar och 50+ are så ivrigt väntat på. Schlagerfestivalen.

Jag gråter. Mest för att jag vet att det inte bara är en engångsföretelse. Det är inte bara en lördag vi pratar om. Utan fem. Fem hela lördagar. SVT måste ha fått hjärnsläpp när de skrev på kontraktet som nu tvingar dem till att visa skräpet. Schalger är precis som alla andra år. Caroline af Ugglas är där. Och alla andra B-sångare/sångerskor i vårt avlånga land. Jag saknar bara en i startfältet. Roger Pontare. Var är han?

Det sorgligaste i kråksången är att Schlagerfesitvalen lockar så många tittare. Det är Sveriges största musikupplevelse. Över 2 miljoner, hjärntvättade, svenskar följer detta varje år, varje lördag under en månad. Synd och skam. Men trots att det är en så stor musikmaskin, misslyckas schlagern år efter år att t fram någon låt värd namnet. Allt som de helvetesbetjänterna, alltså schlagerarbetarna, lyckas med är artificiella vindpustar och scenfyrverkerier. Coolt.

Ner med schlagern! Bojkotta den ikväll. Gör hela Sverige en tjänst.

Mr.B

52 - Språket som försvann.

Jag har alltid varit något av en srpåkmänniska. Engelska, Svenska, ja till och med Spanska. Men något har hänt.

Längs med min skolgång har jag lärt mig mängder med nödvändiga ord. Jag kan, för att ta ett exempel, säga skitstövel på spanska. Och för att inte glömma långtradare. Mer än så behöver man inte kunna för att få högta betyget i samtliga terminer. Jag är nöjd.

Men igår, när jag skulle briljera, insåg jag en hemsk sanning. Jag kan absolut ingen spanska. Jag fick gräva långt tillbaks i hjärnbalken för att komma på vad kyckling heter. Hur pinsamt är inte det? Här har jag gått nästan klart gymnasiet och allt jag för närvarande kan säga på spanska är hej, skitstövel och långtradare. Läskigt. Jag vet inte vad detta beror på. Kanske var det mitt ganska svalnande intresse för tjuren ferdinands språk som gjorde det. Jag sov mer än jag var vaken sista året. Eller så är det helt enkelt så att jag är små korkad. Ha-ha.

Så jag har beslutat mig. Jag ska ta tag i mina bristfälliga spanskkunskaper. Tanken är fin i teorin, men precis som kommunismen så är den inte lika lätt genomförbar. Båda två har, eller kommer, drabba världen med en oemotståndlig styrka. Tänk vad spanjorer går miste om när de inte kan läsa min underbara kreation! De stackars satarna.

Señor. B


51 - Den halte och lytte.

Jag har en egenhet att dra på mig skador. Lite diverse saker och på lite alla möjliga ställen.

Ibland är det lillfingret som spökar. Ibland är det stortån. Men oftast är det lite mer väsentliga delar. För tillfället ligger jag inne med årets lårkaka. Jag vandrar runt och ser ut som jag bajsat på mig. En vänlig själ frågade just detta. Jag sa att han fick mer än gärna ta och känna efter. Jag hade inget att skämmas för.

Men jag har ont. Jag grimaserar ständigt och jämnt. Mitt stackars vänstra ben är ungefär lika användbart som en badanka i sahara. Det släpas efter mig som en säck potatis. När jag ska försöka förflytta mig mellan min stora, mycket välkomnande men lite svettiga, säng och en helt random vald soffa, så tar det väldigt lång tid. Jag tvingas nämligen krypa.

När jag vaknar på morgonen känns det som om någon verkligen hatar mig. Någon maktfull människa som oftast avbildas med ett stort vitt skägg och en stav. Varför Gandalf? Varför? Vad har jag gjort dig? Jag är en snäll själ. Men jag ska inte klaga. Tänk bara på gatubarnen i Brasilien. De har de för jävligt. Men de kan i alla fall röra sig obehindrat och utan kommentarer om orena kalsonger. De lyckliga satarna!

Mr.B

50 - Top Model och barbering.


Jag är kraftigt oroad. Nästan sjukligt oroad. Det är mina två yngre bröders hälsa som är på tapeten.

Jag har alltid vetat att de är speciella. Det ligger i släkten. Men när de bänkar sig,  helt undantagslöst, varje onsdag klockan 20.00 för att se på Top Model då blir jag rädd. Var har jag misslyckats som storebror? Varför kollar de inte på rambo och andra underbara actionrullar? Jag är besviken på mig själv.

Top Model är ett av de sämsta programmen som sänds i svensk TV. Kraftigt konkurrerande med Schlagerfestivalen, Hem till gården och såklart Gilmore Girls. Så jag förstår inte mina bröder där de sitter och gladeligen diskuterar det dåliga respektive bra med alla, snygga men dumma, kvinnliga individer i programmet. Visserligen är programledaren ruskigt snygg, men det är också allt. Det finns tydligen en shemale med i tävlingen. Eller fanns, ska jag kanske säga, för Adam poängterade igår att hon åkt ut sedan långt tillbaka.

Men jag vet att det bara är en fas. En fas man måste gå igenom. I framtiden tror jag ändå de kommer lyckas bevisa sin manlighet i mångt och mycket. Men lite lustigt, läs skrämmande, är det allt.

För övrigt har jag blivit av med min stolthet till skägg. Det var nästan en tvångsbarbering. Alla hotade med diverse otrevliga saker om jag inte gjorde av mig med skägget. En tant på ICA kallade mig till och med tomtefar. Där gick gränsen. Rakhyvlen fick komma till arbete, efter en veckas ivrig väntan.

Mr.B

49 - Bloggmogulens vänner.

Jag, har precis som alla stora bloggmoguler, bloggande vänner. Även om man inte kan tro det i och med min ganska råa inställning till det mesta. Men det är sant.

Jag har en vän. Låt oss kalla henne Fru Andersson. Hon är en mycket intressant skapelse. Och om man någon gång då och då skulle få för sig att läsa några andra bloggar än min, så anser jag hennes som en ytterst intressant. Inte lika bra som min men det får man ta. Man kan ju inte få allt. Fru Anderssons blogg hittar ni här mammakrokodil.blogg.se.

Tro det eller ej men jag har en till vän. Den här vännen har en tendens att anklaga mig för att stjäla hennes blogginlägg. Elakt, jag vet. Man borde straffa henne genom att inte länka till hennes blogg. Men det tänker jag inte göra. Mest för att jag är för jäkla snäll. Så om ni känner för det så kan ni ta en liten titt i hennes inte-lika-bra-som-Mr-B's-blogg. Cornelita.blogg.se

Ja, jag vet jag är för snäll. Men vad gör man inte för sina vänner? Jag kan inte tänka mig något snällare. Bli länkade i en av världens lite större, och troligen den bästa, av bloggar. Fy fan vad jag är snäll.

Mr.B

48 - Skägget ger mannen.



Det har nog knappast undgått någon att jag odlar skägg som den värsta jultomte. Idag fick jag en positiv kommentar. Annars är det dödstyst. Varför?

Om man tar sig en titt i historien spelar skägg många väsentliga roller. De mäktiga männen har alltid haft makalös skäggväxt. Karl Marx, kommunismens sorglige fader, hade ett ruskigt bastant svart skägg. Att kommunismen misslyckat i alla aspekter och varit upphov till idel ont är inget man kan ta ifrån Karl. Men skägget var fint. Gandalf och Dumbledore har sådan skäggväxt som gör även den mest lycklige avundsjuk. Självklart sitter makten, och maten, i skägget.

Listan kan göras lång. Så jag tar några exempel till. Pierce Brosnan odlade skägg. Han gjorde även, dock efter sin skäggperiod, reklam för L'oreal. Vem kommer egentligen ihåg vem Robinson Cruse var? Allt som spelade någon roll var hans massiva skäggväxt. Detta ska i och för sig tillskrivas hans eremitboende på en helt random ö. Ernest Hemingway var en annan skäggbeklädd herre. Han vann litteraturpriset och en skäggfestival i San Fransisco. Tyvärr sköt han sig själv.

Det kanske mest aktuella skägget sitter på en österrikare. Ernst heter han. Ernst Kirchsteiger. Han har lyckats med bedriften, enbart sitt skägg att tacka förstås, att bli folkkär i Sverige. Detta med sitt österrikiska påbrå till trots. De, österrikarna alltså, har ju en viss Adolf och en viss Wolfgang Pichler, mannen som låste in sin dotter i 20 år i en källare och fick barn med densamme, att ta ansvar för.

Till dessa, historiens män, sållar jag mig nu.  Med skägg och allt. Jag är dock inte historia. Jag är framtiden. Och framtidens historia!

Mr. B med skägg.

46 - En Kärleksförklarning.

Jag tänkte att det är på tiden att jag blir lite känslosam. Och så här på onsdagseftermiddagen är det en lysande tid att vara just det.

Det finns få saker i mitt liv jag inte kunnat vara utan. Hade jag blivit strandsatt på en öde ö hade jag klarat mig bra, mina värdelösa slöjdkunskaper till trots. Jag är ingen matriell människa, men det finns en sak jag inte kan vara utan. Eller två saker; Mitt PS3 (som jag delar med mina bröder, sorgligt nog, ensambarn har det så mycket bättre) och så mitt kylskåp.

Att komma hem efter en tung dag i skolan och slå upp portarna till detta paradis är en belöning i sig. Se hur välfyllt det är med all sorters läkerheter gör mig tårögd bara jag tänker på det. Kylskåpets rostfria dörr döljer ingången till mina våta drömmar. Att kunna plocka fram den stora cheddarosten eller smaska i sig en saftig apelsin, det är njutning det! Den dagen jag flyttar hemifrån, gud förbjude, kommer jag sakna dig, mitt kylskåp. Du finns där på morgonen och du finns där på kvällen. Alltid redo, alltid kall och alltid full med mat. Vem kan begära något mer?

Så ni får gärna strandsätta mig. Men ta för fan inte ifrån mig mitt kylskåp! Det är som ett slag under det berömda bältet.

Mr.B

45 - Postis, vad har hänt?

När man var liten så uppskattade man tidningsforumet Postis. Det verkade vara smarta människor som skrev där. Men med åren har det förändrats.

Varje gång jag slår upp den sidan i B-delen möts jag av skrattattacker. Den ena insändaren är dummare än den andra. Det verkar som de slåss om att få dagens dumstrut. Ungefär som Patrik Ekwall och Blondinbella verkar göra. Den stående diskussionen på detta, 15 åringars, paradis är EMO:s. Hälften, troligen tillhörande den här minst sagt diskutabla gruppen människor, hävdar att de är guds gåva till mänskligheten. Andra halvan tycker EMO:s är jobbiga. Det är detta som sägs och har sagts i Postis, dagligen i ett drygt halvår.

Vi alla vet hur det ligger till. Jag är guds gåva till mänskligheten och EMO:s är jobbiga. Punkt. Ni slipper diskutera detta mer, postisar! Då har jag löst ytterliggare ett mysterium. Jag är så nöjd med mig själv.

Annars så har min dag varit intressant. Uppe med tuppen och lyfte lite skrot. Ni vet hur det är. Vem gör inte det en vanligt tisdagsmorgon? Efter min kroppschockning så bestämde mig att jag förtjänade lite kvalitetstid med en av mina stora kärlekar, PS3. Dessutom går skäggodlingen bra. 5 dagar sedan rakhyvlen fick göra jobbet. Helskägg nästa.

Mr.B


44 - Min Hund.

Jag tror inte att jag förtäljt er, kära läsare, om min hund. Så nu är det dags.

Min hund är en hårig sak. Å andra sidan vilken hund är inte det? Min gråa, monsturöst oskräckinjagande, sak till hund är upphov till många känslor. När han skäller och vill leka någon helt absurd lek med en ganska illa tilltygad fotboll är han inte speciellt omtyckt. När man måste gå ut och gå en smärre mil med honom i pissande regn och motvind då önskar jag ibland att vi skulle ha en guldfisk istället.  När han ligger helt stilla och sover då är han en bra hund.

Idag var han, återigen, upphov till känslor. Jag klev innanför dörren trött efter en ansträngande dag. Vad sätter jag då nästan min högra, mycket smäckra och vackra, fot i? En stor, fruktansvärd, klump avföring. Jag blir galen! Åtta förbannelser och 12 långa svordomsharanger senare kommer min lillebror hem. Jag lämnar honom till det bokstavliga skitgörat och släpar med mig den magsjuke hunden ut för att rensa tarmsystemen. Efter många om och men verkar hundens mage kurerat sig och han var lika glad som alltid. David å andra sidan, som fick hundbajs på skorna och en del på fingrarna, var inte lika glad.

27 minuter senare var han klar med sitt omhändertagande av bajset. Då hade jag redan sovit i en kvart. Ibland är det jävligt skönt att vara storebror. För övrigt så har jag börjat mitt avbrutna skäggodlande igen. Jag liknar mer och mer min barndomsidol Kapten Haddock. En flaska whiskey och ett ständigt, osinande, svordomsförråd är allt jag, lagligt, saknar.

Mr.B

43 - Bakvärk.


Jag har ett sanslöst bakvärk. Min bakdel ömmar. Det känns som någon, mycket hatisk person, har tagit ett basbollrack och gett sig fan på att misshandla min fasta rumpa. Så är självklart inte fallet.

Den enda jag kan beskylla för min onda, håriga, vänstra skinka är mig själv. Mitt oädliga soffligande och navelluddspillande börjar ta ut sin rätt. Det är inte nyttigt. Samtidigt är det oehört krävande. Att bara ligga på soffan med fjärrkontrollen inom räckhåll och slötitta på TV är den bästa träningen. När man, som jag gjorde igår, spenderade 90 % av dagen till just detta så straffar gud en med detsamma genom en fruktansvärd bakvärk.

Anledningen till min TV-lördag stavas Charlie Sheen. Jag har lyckats komma över en filmpärla. De tre musketörerna. Charlie har skägg och en hemsk tunika. Mr "24" är en arg suput som lyckas med allt han företar sig. Och allting kulimernar i en klassisk fight mot den onde gudsmannen som försöker störta kungen. Ett mästerverk. Jag applåderade för mig själv i soffan. Var är oscarsnommineringen tänkte jag i mitt stilla inre.

Mitt massiva film tittande, jag såg "The green mile" senare, är alltså anledningen till min, aningen röda, svullna bak. Jag har problem att sitta. Och ligga. Allt som är positivt med livet. Jag har, i min desperation för att få ligga ner, smörjt in min fasta skinka med diverse salvor. Det hela har gått så långt att jag virat in mig själv i varma handdukar och br till högre makter. Bakvärk leder till att man vänder sig till religioner. Det är numera bevisat.

(för övrigt vill jag avsäga mig bekantskapen med rumpan på bilden. Den tillhör inte mig!)

Mr.B

42 - Ett hyllningstal.

Min lite speciella svensklärare har gett oss ett uppdrag. Ett uppdrag som går ut på att skriva ett hyllningstal. Jag satte mig ner och tänkte. Och tänkte. Vem ska jag hylla? till slut bestämde jag mig.

Jag ska hylla mig själv! Vem tycker jag om mer än mig själv? Knappast någon. Jag är ju guds gåva till mänskligheten. Så, så här på söndagskvisten, tänkte jag vara snäll och publicera ett av de största talen i vår historia. Tätt följt av "Ich bein eine berliner" och "I have a dream". Jag ger er "Mitt hyllningstal till mig själv". Läs och njut.

"Jag tycker att vissa personer förtjänar mer uppskattning än vad de får. Jag tycker att några speciella få inte alls behandlas som de borde och förtjänar. Jag tycker att det finns en person här inne som tillhör denna speciella skara. Den personen är jag.

Jag kan inte räkna på mina två händer hur många goda gärningar jag utfört under mitt snart 18 åriga liv. Samtidigt, ska det medges, att jag inte heller kan räkna, på samma två händer, hur många gånger jag inte direkt handlat enligt regelboken. Men även solen har sina fläckar. Jag råkar veta att jag varit upphov till många skratt och andra lustigheter genom åren. Om jag ser tillbaka på mitt liv vet jag ändock inte om jag ska skratta eller gråta.

Att skjuta min lillebror med en pil i ögat var helt klart en plump i storebrorsprotokollet.  Likaså var det att när jag lyckades med bedriften att släppa ut min andra lillebror på motorvägen. Eller när, samma olycksalige lillebror, ivrigt påhejad av undertecknad, kastade sig handlöst och hejdlöst ut i 2 metersbassängen, utan flytkuddar eller simfärdigheter.

Kort sagt; jag har haft mina mindre stolta stunder. Men innerst inne är jag en god själ. Till och med den kanske godaste själen av dem alla. Jag vill inget något illa. Ser man förbi mina misslyckande ser man just detta. Det fantastiska jag:et. Så nu stämmer jag upp i en spontan hyllningsovation till mig själv och jag erbjuder eratt göra detsamma

För mig!".

Mr. Självgod B

RSS 2.0