41 - Sveriges Skamfläck.

Aftonbladet. Städigt detta fruktansvärt inkompetenta aftonbladet. Jag har nu, i brist på annat attt göra en lördagskväll, läst igenom denna förbannade tidnings senaste nyheter och artiklar. Jag är inte imponerad.

Stavfelen haglar. Man undrar om någon på denna så kallade tidning har någon som helst aning om vad korrekturläsning är. Att stava fel på Uppland är något man inte får göra. Det är jag övertygad om att min hund hade fått rätt på efter ett par års journalistikutbildning, ja till och med min lillebror hade nog fått in tillräckligt många P:n.

Men det jag blir mest förvånad över är nyhetsflödet. Vill man ha reda på att Jennifer Aniston, som för övrigt är sjukt underskattad, har silikonimplantat i högra skinkan eller att Arja Sajomaa gått ner 2,5 kg senaste året är Aftonbladet helt rätt. I och för sig är detta de relevanta nyheterna. Vem fasiken bryr sig om finanskrisen? Arja är sjukt mycket viktigare.

Helt klart ska Aftonbladet ha lite cred också. De är den ledande tidningen inom Sveriges gränser, vilket säger mer om svenska folkets nyhetsintresse än något annat. Sorgligt, men samtidigt sant. Jag, som den manliga förebilden jag är, planerar på att starta upp en egen supertidning. Namnet är givet. "Mr.B's allehanda". Jag ligger ute för värvning av kompetenta journalister. Och nej Katrin Zytomierska, du är inte en kompetent journalist!

Mr.B


40 - Dagens djur.


Det finns ett djur som får lite mer TV-tid än alla andra. Totalt oförtjänt dessutom. I varje afrikansk naturfilm, finns den där. Och oavsett om naturfilem handlar om slaktade Zebror, kåta Lejon eller särskadade Gnuer är alltid, alltid, detta obetydelselösa djuret stjärnan.

 
Jag snackar så klart om den sydafrikanske dyngbaggen. Ni vet den där lilla skalbaggen som alltid, undantagslöst, rullar runt på en enorm avföringsbit flera gånger större än vad den lilla baggen är. Inte nog med at den rullar runt på en enorm mängd bajs, de äter och livnärar sig på det också. Hur coolt är inte det?

Om man ska jämföra den sydafrikanska dyngbaggen med något är det lätt. Linda Rosing. Det är den enda jämförelsen värd namnet. Hon får, precis som vår vän dyngbaggen, massa mediatid. Och mestadels behandlar hon bara skit. Att hon dessutom besitter ungefär samma hjärkapacitet gör det ännu mer lustigt. Jag tror att om en dyngbagge skulle mött Fru Rosing i en hjärnkamp så skulle det blivit jämnt. Dock hade nog bajsrullaren slagit bigbrother stjärnan på fingrarna.

Mr.B

39 - Laban, upphov till mycket ont.



Jag är en tidningsperson. Jag älskar att komma in till frukostbordet och slita åt mig tidningen och granska den noga. Framförallt så läser jag sportdelen men ibland händer det att jag läser andra väsentligheter. Som serierna.

Vissa serier kan jag skratta gott och väl 5 minuter åt. Pskyopatiskt kan tyckas men samtidigt hjärtskärande kul. Nemi, Kalle och Hobbe samt Babyblues är favoriterna. Det händer att mitt hemska skratt ekar länge i köksväggarna. Men det stannar ofta tvärt. Så fort jag når Labans kolumm vill jag sjunka genom golvet.

För er som inte vet, Laban är en serie om en korkad och jobbig bassetthund. Det hade kunnat vara ett bra upplägg om det inte varit för att han är så förbannat tråkig. Den gånger jag skrattar, eller någon skrattar, åt Laban då flyger fan grisar. Jag har lagt fram en tes som bevisar att Laban är upphovet till 90 % av dess läsares aggressioner. I skåne är han nog den enda direkta orsaken till självmord.

Den intetsägande hunden ifråga väcker känslor. I min egna, väldigt underliga värld, är han djävulens reinkarnation. Istället för skratta så gråter jag när jag ser honom. För att citera Sverker Olofsson i TV-programmet Plus; Ska det vara så här? Är detta rätt?

Jag lovar, dyrt och heligt, att den regeringen som får bort Laban från tidningsvärlden kommer få  in röst. Oavsett andra budskap.

Mr.B

38 - Lets Dance skördar offer.



Sällan har jag gråtit så mycket som när den, högst respektabla, mediapersonligheter Lasse Brandeby skulle dansa rumba i direktsänd TV. Hans skojigheter till trots blev han ändå utröstad. Synd.

Egentligen är Lets Dance den billigaste sortens TV. Man buntar ihop ett par kändisar, B-kändisar förvisso men ändå kändisar, som man ska försöka lära ett par olika omöjliga danser varje vecka. Alla är förstås värdelösa. Det är det som är charmen. Carl-Jan, den lilla pojken i den stora mannens kropp, ler som ett barn på julafton och brottarkungen Martin Lidberg flörtade så grovt med kamerorna att Björn Gustafsson ringde in och klagade. Det är ju han som är svenska folkets gullegris.

Nu till poängen. Det går inte att lära odugliga människor att dansa på ett par veckor utan grundlig träning. Även om dans troligen kvalificerar sig som något av det mest onödiga på denna jord behöver man tydligen en viss grundfysik. Där hade Lasse lite problem. Hans kulmage lyste liksom igenom. Men han är inte byggd för cha-cha, vals och stenhård träning utan för semlor, napoleonbakelser och enorma mängder chips.

Och den här träningen börjar skörda sina offer. Först var det Mojje. Mannen som gett dåliga barnprogram ett ansikte. Han fick en hjärtattack. Sen gjorde läkarna en upptäckt. Först hittade de Magdalena Graafs, sedan länge bortglömde knopp, bara för att finna att den hade drabbats utav en propp. Båda mår okej men lär inte dansa i första taget. Samtidigt rapporterar Aftonbladet, en supertidning som jag ska diskutera i framtiden, om att Morgan Alling tvingats träna förkyld. Någon borde säga till TV4. Man kan fan inte låta Morgan träna sjuk!

Lasse Brandeby har inte uttalat sig om hjärnproppar och sjudomar. Däremot sa han att proppen gick en gång hemma hos honom. Det var en upplevelse det! Heja Lasse!

Mr.B

37 - Hysterin kring en björn.

I stora delar av Sverige, frånsett Lappland där man saknar TV och radio, råder en hysteri. En helt ofröklarlig hysteri. Runt en enda person - Björn Gustafsson.

Ni vet, han, den blonda pajasen som fångade Sveriges samtliga 14 åriga flickor förra året. Med en nasal röst och en ganska sliskig frisyr var han pausunderhållningen i Schlagerfestivalen. Han var en av väldigt få ljusglimtar i detta sångjippo, det ska medges. Men samtidigt hade Leif Pagrotsky och Kristina Lugn kunnat kavlificera sig till ljusglimtar i SVT:s största årsinkomst. Med lätthet.

Det tog ett gitarrsolo och ett par ganska usla skämt och hela Sverige var fast. Jag förstod inte det roliga. När Skövde Kommun gick ut med ett meddelande att de uppkallat en helgdag efter Björn Gustafsson och kärleksförklarningarna haglade på Lunarstorm och Bilddagboken, satt jag som ett levande frågetecken i TV-soffan. Jag krävde pengarna tillbaka.

Två dagar efter sista deltävlingen fick jag slå mig fram för att inte bli antastad av desperata 14 åringar som ville visa mig deras autografer från deras nya gunstling. Det var värre än annandagsrean, eller matkön på ICA. Jag undrade i mitt stilla sinne hur länge Björn skulle stå ut. Jag gav honom 3 månader. Där ska medges att jag hade fel. Det tog 4 månader innan han blev utbränd. Där och då ångrade han nog Schlagerdjävulskapet. Men det gör i och för sig alla som deltagit någon gång. Alla utom Carola. Men hon är ett orginal, och bör inte jämföras eller förväxlas med normala människor.

Mr.B

36 - Tävlingen.

Jag har noterat att alla bloggare har en tävling då och då. Som den världsledande bloggmogul jag är tänkte jag så klart på mina mängder av läsare.

Tävlingen är ruskigt simpel. Man ska svara rätt på fyra av fem frågor som handlar om er allas favorit. Det är bara enkla grundfrågor. Så låt oss börja!

1. Vad var det för färg på det pannband jag hade under säsongen 05-06? (Bara det faktum att jag hade pannband är värt en notering)

2. När jag var liten hade jag extremt ojämn tandrad, svårt att tänka sig när jag numera är perfekt i nästan alla avseenden, så det var jag tvungen att åtgärda. Vad var det för speciellt med min tandställning?

3. Vilket tal tänker jag på nu?

4. Jag har aldrig varit buskablyg. Och mina föräldrar har fått lida för det. En gång åt jag en stackars familj ur huset genom att trycka i mig semlor. Hur många semlor åt jag då och hur gammal var jag? Ett exakt svar tack!

5. Är jag färgblind? Eller bara blind? Eller fullt frisk?

Man kan ju då vinna fruktansvärt prisvärda priser. Jag har samlat på mig många föremål av allmän beundran genom åren. Det här är det mest eftetraktade. Ni kan vinna inget mindre än..


...en uppsättning sommardäck! Jag är för generös. Nu blir jag tårögd. Vem vill inte ha sommardäck? Tacka mig! Kyss mina fötter!

Mr.B

35 - Evolutionen.

Alla, det vill säga dem som inte tror att jorden skapades av en skäggig man på en vecka, vet att hela vår jord är ett tecken på evolution. Först var vi baciller, sedan avancerade, om man nu tycker det är att avancera, vi till andra slemmiga djur och till sist blev vi Homo Sapiens Sapiens. Men vad kommer efter?

Jag vägrar att tro att vi kommer stanna som vi är. Jag tror och hoppas på att mina barnbarn har tre ögon. När det blir realitet för andra än de stackars satarna som bor vid Tjernobyl kan vi snacka om monsturös evolution. Jag hoppas också på 6 fingrar och lår som smärre trädstockar. En ultimat människa.

Nu tror ni säkert att det är för sent för alla att evolvera sig. Icke sa nicke. Jag planerar på att utveckla min smäckra skapelse. Inom 40 år ska jag ha utvecklats, märk väl utvecklats, till en hårig man med en rejäl ölkagge och ett aldrig sinande lager av ironi och hemska kommentarer att vräka ur mig på löpande band. Kort sagt; Jag vill bli Gert Fylking. Har jag dessutom denne undersköne 60+ ares sexliv, han har trots allt avverkat fruar i samma takt som andra äter flingor, är det bara en bonus.

I jakt på mitt evolverade har jag införskaffat en rejäl påse, fettrikt, godis. Det och ett par burkar cola bör göra susen!

Mr.B

34 - Kvävd av kollektivtrafiken.



Jag är förbannad. Rent ut sagt rosenrasande. Jag hade nog kunnat döda någon, om jag tyckt illa om personen och denne hade varit lättare än 40 kilogram. Anledningen stavas kollektivtrafiken.

Allt genom åren får vi höra att buss och tåg är bra. Kollektivtrafiken är statens hjärtebarn. Deras lilla babylena, rosa, skrynkliga, bajsmaskin till barn. Överallt hyllas kollektivtrafiken. Och det ska sägas jag var en av dess ivriga fans till för någon dag sedan.

Jag ska förtälja er historien. Det var så här; jag, så där lite lagom glad i hågen, tänkte att jag skulle överge min gula, fula, rostiga cykel och ta bussen till skolan. Mest på grund av en bister väderleksrapport som gjorde att jag fruktade för mina spermieborgar skulle överleva. Sagt och gjort. Jag tog mig upp till busshållsplatsen, som för övrigt ligger flera 50 meter i från mitt hus, och räknade upp de 9 kronorna jag förväntade mig att bussen skulle kosta. Jag kliver på bussen och säger "Världens minsta barn, tack!" och räcker fram mitt skrammel (7 enkronor och 4 50-öringar, jag är alla busschaufförers hatperson). Vad jag fick höra härnest gjorde så att jag satte min dyrt inhandlade choklad i vrångstrupen.

"Det kostar faktiskt 11, lille påg". Jag var förstummad. Sedan sa jag till busschauffören att skita sig i näven och ta mina 9 kronor och inte kräva mig på ett öre mer. Det gick ju inte. Han hånskrattade mig rakt upp i mitt skäggbeprydda anlete och sa, på ett mycket faderlig och tillrättavisande sätt; "Antingen betalar du eller så sparkar jag dig så hårt på din håriga bakdel att du aldrig lär kunna sitta på densamme". Argt slantade jag upp 2 kronor till. I ren protest var dessa också 50 öringar. Jag tackade för ingenting och satte mig längst bak i bussen och sörjde 11 kronor jag aldrig kommer få tillbaka. 

Dagen efter cyklade jag. Nu har jag urinvägsinfektion. Jag vann en seger mot kollektivtrafiken. Den blev dyrköpt, men det var den värd. 11 kronor är ett jäkla rån! Hellre växthuseffekt än tom börs! Vem är med mig?

Mr B 

33 - Listan.

Eftersom jag legat lite efter med bloggandet tänkte jag kompenser min vida läskrets idag. Med en av de mest intressanta listorna i världshistorien. Listan. Listan som beskriver vad jag kände och tyckte under helgen.

Helgens "Jaha" upplevelse 1: Blondinbella åkte ut ur Lets Dance. Och hon som ska bli framtida statsminister och allt. Eller var det justiteminister?

Helgens köp: Lök och gräddfilchipsen jag köpte på statoil. Moderiktigare blir det inte.

Helgens viktigaste upplysning: Att det är modeveckan snart. Jag kunde inte förstå att jag missat detta.

Helgens fulaste: Quasimodo look-a-liken jag såg på bussen. Hemskt. Han försökte gömma sig men pucklen var ivägen.

Helgens mest oväntade: Att se min föredetta mattelärare med en rågad systemkasse och ett par öl innanför västen på samma buss som Quasimodo. Klockan var 20.34. Jag tänkte skälla ut honom för mitt missriktade betyg jag fick. Men jag kände att han inte kunde hålla ett bra försvarstal vid ögonblicket.

Helgens "Jaha" upplevelse 2: Anna Book har förlorat 20 kg på en magsäcksoperation. Jag antecknar och lär mig.

Mr.B

32 - Amerikanare, lite dummare och lite fulare.


Det finns ett land i världen som är speciellt. Det landet heter USA. Ett land fullt av potential och svarta presidenter. Men också ett land fullt av jubelidioter och överbetalda skådespelare.

USA har gjort en del saker rätt. De räddade världen, framförallt Frankrike, i två världskrig. De lyckades med bedriften att slå Sovjets sjuka hockeylag i Lake Placid 1980. Det var en Amerikan, troligen en hyfsat dum en, som satte sig under ett träd och flög en drake mitt i ett åskväder och uppfann elektriciteten. Pamela Anderson anno -98, Britney Spears anno -04 och Jessica alba är också något utöver det vanliga.  Kort sagt, Amerika har helt klart dragit sitt strå till stacken.

Men (uttalas med enormt eftertryck) USA är källan till mycket ont. Källan, indirekt men ändå, till Anna Nicole Smiths död. En stor profil som förtjänade ett längre liv. Amerikat är också den supermakt som helt och hållet bär ansvar för Tom Cruise. En större, även om han är ganska lite, skamfläck får man leta efter. Britney Spears och Pamela Anderson anno 
-09 är ju inte heller något man hänger i julgranen. Den otrogne Bill Clinton, som bedyrade sin oskuld, och den numera klassiska mördaren O.J Simpson är något man bör tala tyst om. Dessutom har USA genomfört ett par, relativt vädelösa,  krigshandlingar. Vietnamn, Afghanistan, Gulfkriget och Irak. De har ju ett par liv på sitt samvete om man säger så.

Men det mest genomgående med Amerikat är dess urbota korkade invånare. 90% av befolkningen tror att det går isbjörnar på vägarna i Sverige. Att Europa är ett land, att Pepsi faktiskt är nyttigt och att om man vinner American Idol så får man en gyllene biljett och chansen att komma till Willy Wonkas chokladparadis och äta så mycket man vill.

För att göra en lång historia kort: Amerikanare är korkade. Och jag beskyller en sak och endast en; Gilmore Girls. Hade jag tvingats se det där 8 dagar i veckan hade jag också blivit hjärntvättad. Och eftersom Amerikanare har svårt för att slita sig från soffan och alltid har slut på batterierna i fjärrkontrollen så blir det som det blir. Det blir Baracks största utmaning.

Mr.B

31 - Facebook, ett djävulens påfund.

Facebook har blivit en livsstil. Ungefär som hasch för pundare och smink för fjortisar, oavsett kön. Alla ter sig till Facebook. Och jag förstår inte varför.

Det är ohyggligt komplicerat. Och skulle man någon gång då och då få för sig att man har förstått är det bara en kraftig illusion, i klass med den drömmen jag hade inatt om fyra kenataurer och en naken Peter Harrysson. Det var hemskt.

Tillbaks till ämnet. Facebookhysterin har tagits till enorma proportioner. Folk talar inte med varandra. De håller sig uppdaterade via facebook istället. "Shit han ändrade sin relationstatus till "i ett förhållande" undra vem den olycklige är" eller "Nä nu blommar löken, han/den/det, har blivit taggad i 12 olika album idag". Jag ställer en enkel fråga; Vad hände med den hederliga konversationen?

Till saken hör att jag inte förstår Facebook. Det är skamligt, jag vet, men inte desto mindre sant. Facebook är svårt och jag förstår inte hälften av vad jag företar mig. Att dessutom kroniskt mejlbombas är ungefär lika kul som att slicka på en 83-årig man vid namn Göte. Så jag ber er, eller jag befaller er, som den bloggmogul jag är att bojkotta Facebook. Allt som är nödvändigt finner ni ändå här, i min hemtrevliga blogg.


30 - Österrikisk mysbjörn efterfrågas.

Tänk er en enorm, lite småskäggig, alltid leendes och gående barfota, man. Vem vill inte ha det? En gång så hade hela Sveriges befolkning tillgång till en sådan här mysbjörn. Men inte nu längre. Var är han? Var är Ernst?

Ernst Kirchsteiger. Var är du? Det låter som en låttitel i Thomas di Levas senaste album men är ett spontant utrop av ensam bloggare i det stora kalla Sverige. Ernst har försvunnit. Lika plötsligt som tamaguchi blev en världssuccé. Jag undrar var han gömmer sig, den gode Ernst.

Mitt tips är att TV4 gömt undan honom. Klätt in honom i gladpack och stoppat undan honom i en ändlös garderob i ett sommarhus någonstans i Blekinge. Allt för att konservera honom så bra som möjligt. Det inte TV4 kalkylerade med är de makalösa barnvagns armadorna som spelat in varenda tv-sänd minut med Ernst genom åren bara för att få höra en man säga att "den här stenen utstrålar en sådan härlig värme som gör att jag bara vill slicka på den". Dessa ammande mödrar är redo för uppror.

Alla som har något som helst vett i skallen vet att man aldrig ska störa den björn som sover. Man ska heller aldrig reta upp den mamma som ammar. Om, vilket är fallet i 87% av de ammande mammorna i Sverige, mammorna gillar att mjölka ner sina stackars barn till Ernst varma röst strömmandes från TV:n, ska man ge sig fan på att rationalisera bort den Österrikiska mysbjörnen. Mammorna runt om i Sverige har vaknat. De vill ha Ernst tillbaka.

Det enda som kan rädda TV4 nu är mammornas motsats. 56 åriga, tipsextraälskande, chipsberoende, ölmagesbeklädda, män eller gubbar. Denna sovande krigsmakt är snart stridsklar. Så fort Ernst är på väg tillbaka lär kriget ta fart. Det lär inte bli vackert.

Mr.B

29 - Gris.



Tamsvin, svin, gris, (Sus scrofa) är ett av de tidigast domesticerade djuren. Tamgrisen och vildsvinet är samma art.

Hanen kallas galt, hona kallas sugga eller so, en obetäckt sugga kallas gylta. Gris var ursprungligen namnet på svinets ungar, och när en sugga föder kallas det att hon grisar. Numera kallas ungar hos svin kultingar. Grisen har klövar. Nosen kallas tryne.

Så här beskrivs en gris enligt ett helt random uppslagsverk. Jag råkar dock veta att en gris kan ha många uppenbarelse. Den har dock alltid ett tryne av rang.

Under större delen av stenåldern och andra långt-tillbaka-i-tiden-åldrar var det en mans ritual att döda sin första gris. Det är det fortfarande. Och jag kan glatt meddela att jag, för några veckor sedan, gjorde just det. Inte dödade fysiskt, och inte gris med knorr och som säger grymt grymt, även om det ibland låter så, utan en praktsugga till människa. En praktsugga och verkligen inte gylta. För er som inte har förstått, hela grisgrejen är en oehört dålig metafor.

Jag knivhögg inte grisen ifråga. Jag utförde inget fysiskt våld över huvudtaget. Utan använde mig av ett psykiskt slag under bältet. En perfekt elak kommentar. Jag skrattade gott åt det rysligt länge! Grisen ifråga lommade sorgset därifrån, på alla fyra, grymtande frustrerande och letade efter sin präktiga hangalt.

Mr.B


28 - Min akilleshäl.

Akilles var en stor grekisk krigare någon gång långt, långt bak i tiden. Han är beskriven som den största av dem största, men han hade en svaghet - sin häl. Skadade han sig på hälen dog han. Annars var han osårbar. Jag är som Akilles. Därför har jag också hans infernaliska häl.

Alltså inte bokstavligt talat. Båda mina hälar är i fullt fungerande skick och inte mindre känsligt än något annat på min vältrimmade kropp. Min akilleshäl är något annat. Något hemskt. Jag anser mig bemästra allt. Allt från matlagning  till square dance. Allt förutom en sak. En ganska oväsentlig sak kan tyckas men ändock. Jag snackar om vintersporter.

Skidor, Skridskor, Curling och Bob. Alla dessa hemskheter är saker jag inte lyckas med. Skidor och skridskor är lika hopplöst som en gräshoppa utan ben. Curling och Bob har jag aldrig provat på men det lär inte heller vara favoriter. Jag har ju problem med balansen i vanliga fall, när jag står med två ben på jorden.

Egentligen har det inte gjort så mycket att jag varit värdelös inom vinterns sportgrenar. Framtills nu. Min syster, och en av mina många förebilder tillsammans med David Hasselhoff och Chuck Norris, har svikit mig. Jag som trodde att samtliga syskonen Belfrage skulle hålla ihop om hopplösheten inom skridskor och skidor, har blivt sviken. Maria, hon heter så min syster, är för närvarande i Chamonix och roar sig på ett par skidor. Och hon gör det bra! "En Ingmar Stenmark i vardande" enligt egen utsago.

Att mina bröder och min, uppvuxen i det ständigt snöiga småland, pappa tycker om skridskor kan jag ta. Det har ändå alltid varit jag och maria som bojkottat vintern och utomhusaktiviteter. Men nu är jag helt plötsligt ensam i mitt krig mot snön. Jag gråter mig till sömns. Skidor, era förbannade skidor!

Mr.B

27 - En framtida Svenska Akademin ordförande.

Jag älskar mig själv. Det enda jag älskar mer än mig själv är när jag lyckas med något. Varför, kan man fråga sig, är jag så egenkär?`

Jag anser mig vara hyperintelligent. Inte hyperintelligent i andemeningen att jag är ett mattegeni eller en framtida vetenskapsman med miljoner av nobelpris. Utan snarare så hyperintelligent det går att bli utan att vara nördig. Idag i skolan, för att dra ett av många exempel, såg jag en liten glasögonspryd människa med magväska och stora fickor att ha kritor och periodiska systemet i. Det är inget uppseendeväckande i sig, om det inte hade varit för att han beskrivit sin enorma kärlek till PI. PI, för er som inte vet, är en helt onödig, vidrig, besvärlig och ganska random matematisk term. PI är odefinierbart men man kan säga att det är det samma som 3.14.

"Jag behöver ingen kvinna, jag har pi" var nördens exakta ord. Först skrattade jag. För det visar hur sorgligt liv han troligen lever. Istället för playboy och slitz läser han matte D böcker och skrattar åt matematiks helt absurda besvärligheter. Men ju mer jag tänkte på det ju ledsnare blev jag. Jag insåg att den här stackars magväskabeprydde, fjunige unge mannen troligen aldrig får någon kvinna, och får dras med sitt förbannade PI i all evighet. Om han har dragit en vinstlott eller en nitlott låter jag förbli osagt.

Nu till mig. Jag är ett litterärt geni. En framtida Horace Engdahl. Istället för att få nobelpriset kommer jag dela ut det. Min överlägsna förmåga att se ner på alla lämpar sig väldigt bra för det. Faktum är att jag ska nog slå Svenska Akademin en pling och säga "Tja, har ni en ledig stol eller? Jag är Sveriges ledande blogg". De borde nappa. Annars kryper jag tillbaks från vart jag kom ifrån och fortsätter min stilla beundran för sorgliga nördar.

26 - Varje mans dröm.


När jag var liten var det ett program som upptog all min försoffade TV-tid. Expedition Robinson. Jag har ett tankegång om detta makalösa TV-program.

Jag påstår att delta i Robinson är alla mäns dröm. Min också. Alla män runtom i Sverige, speciellt dem med Småländs snålhet rinnande i blodet, hade tackat ja tolv dagar i veckan, till den gratis semester på en trevlig ö som robinson är. Att man dessutom är helt befriade från att sköta sin hygien är också något som alla män bör se positivt. Man kan låta skägget växa och kroppsodören flöda. Ett sant paradis!

I ett paradis ska det självklart finnas något att flukta på. Att som man, med svettlukt och ett ståtligt vikingaskägg, ligga och sola och ingående studera magra, man blir det om man är med på robinson, kvinnor i bikini är inget annat än ett privilegium. När det är dags för att gå och lägga sig så sover man praktiskt taget på en kvinna. Också det en mans dröm.
Att man måste bajsa i skogen och äta palmhjärta är något vi inte talar om. Och för kvinnor är det nog inte alls lika kul som för killarna. För vilken normal kvinna vill ha en illaluktande, skäggig och ständigt klädd i badbyxor till man? För att citera Bill Clinton angående hur många kvinnor han haft sex med: Ingen absolut ingen. Jag lider med dig, Hillary!

25 - Fotboll.

Jag är galen i fotboll. Helt värdelös men galen i det. Och när mitt favoritlag sedan barnsben inte presterar blir jag sjukligt, ja nästan på gränsen till galet, sur.

Chelsea heter dem. Mitt lag alltså. Jag föredrar att kalla dem mina blåa hjältar. Kruxet är att mina blåa hjältar inte spelar bra fotboll för tillfället. De spelar sämre än min 11 åriga lillebror. Eller för den delen en katt med bara frambenen kvar. Men lik förbannat sitter jag där och kollar på deras förbannade värdelösa insatser helg ut och helg in. Sliter mitt hår. Vräker ur mig kommentarer i likhet med "Det hade varit bra om du kunde göra något rätt din särskadade idiot" eller "Den hade min rullstolsbunde vän hunnit ikapp". Till saken hör att jag inte alls har någon rullstolsbunden vän.

Jag har höga förväntningar. Chelsea ligger 3a för tillfället och är vidare till 8 dels final i världens största och absolut viktigaste turnering. Men jag är ändå sur. Folk kan kalla mig bortskämd. Jag har en vän. Som också håller på ett fotbollslag. Hans lag, Leeds United FC, har varit en storhet. Men en ekonomi sämre än Zimbawes och spelare som mest fokuserade på rasism och öldrickande, vilken engelsman som helst med andra ord, har gjort att laget sjunkit som en sten genom tabellerna och serierna. Jag skrattar åt hans misär. Men han klagar inte. Han har spenderat 2 år åt klagan. På något sätt har han gett upp. Vem skulle inte göra det?

Jag däremot klagar. Som den värsta gnällspiken till kärring. Över pettitesser i sammanhangen. I helgen smäller det. Chelsea ska bekänna färg för att hänga på i tabelltoppen i PL. Leeds ska försöka ta sig upp på en 6 plats i division 2.

24 - Djävular.



Man har länge tvistat om hur Gud ser ut. Eller om han ens finns. Samma sak gäller hans alterego, Djävulen. Hin Håle, Bocken, Fan själv. Jag har nu gjort en alarmerande upptäckt. Djävulen existerar! I två identiska upplagor.

Man har så länge folk kan minnas beskrivit djävulen som en liten man med bockskägg och horn. Det är fel. Djävulen är inte alls röd, har ingen svans eller en eldgaffel. Han har inte ens skägg. Faktum är att djävulen inte ens är en han. Det är en hon. Egentligen är det två kvinnor som delar på sysslan i det ständigt brinnande helvetet. Deras namn är Ebba von Sydow och Blondinbella.

Efter mycket bollande fram och tillbaka med ideér står det nu klart. Hur svenska folket kunnat undgå att det är djävulskap i görningen så fort dessa två fromma små blondiner är i farten är för mig oförståligt. De nästlar sig in överallt och förvränger den svenska populationens tankar och ideér. Deras ord är, för några olycksaliga få, lag. Tur är har de bara lyckats förvända den lätt manipulerade befolkningsdelen med deras jävligheter. Tjejer i åldrarna 10-15 är deras lakejer. Deras helvetesarmé. En armada lika stark som Ingvar Oldsbergs karisma.

Jag bävar för den dagen då de släpper lös sina uppdämda krafter. Hur deras fjortisarmé attackerar allt och alla. Med saxar och handväskor i högsta hugg. En total ommodifiering av det svenska folket. Det blir förbud på jeans, mjukisbyxor och allt som inte exponerar kroppen till max. Man måste streckläsa deras bloggar annars blir man piskad med lågbudgetskärp från Taiwan. Mellandagsrean blir en högtid.

Men självklart finns det hopp. Som en vis man en gång sa; Så länge det finns fula tjocka gubbar kan aldrig unga dumma blondiner ta makten. Och det kommer alltid finnas fula tjocka gubbar.

Mr.B

23 - Skadeglädje är den enda sanna glädjen!

Jag är i mångt och mycket trevlig. Men jag kan, precis som alla andra normala människor, inte låta bli att skratta åt andras olycka. Ett hemskt, mycket högt, skratt.

Och idag har jag fått skratta mycket. Det började när jag kom hem från min skola och min ytterst intelligenta hund lyckades med bedriften att springa rakt in i toalettdörren. Ett yl och ett par ledsamma gläfs senare var han dock sitt vanliga, korkade, beplälsade jag.

När jag sedan bestämde mig för att ta min best på en promenad blev jag omsrpungen av en kvinna på ett par högklackade skor. Hon sprang som om hon hade en mördare efter sig. En riktigt hemsk mördare. Typ hagamannen. Men när jag vände mig om fanns där ingen brunstig man med sin åderpåle i ena handen och en kniv i andra. Kvinnan sprang desperat för att hinna med bussen. Men såklart, troligen på ren pin kiv, så körde bussen flera sekunder innan kvinnan nådde fram. Jag skrattade rått. Dels åt hennes misslyckande, men också åt hennes försök att verka helt oberörd. "Jag skulle inte alls med den där bussen, jag ville bara springa 100 meter i mina nya skor som troligen leder till att jag inte kommer kunna gå när jag är 60". Det är sann komik.

Man kan kalla mig elak. Ja, till och med ett svin. Men det är sådana små guldkorn som förgyller varadagen. Det och bara det.

Mr.B

22 - Stilikon har blivit silikon.

Det var en person man hade sina första våta drömmar till om man är av manligt kön och född på 90 talet. En person uteslutande. Pamela Anderson.

Världens mest kända blondin var 90 talet för unga pojkar. Hon hade allt. Stora bröst, blont hårsvall, egna porrfilmer och en TV-serie som bara gick ut på att man fick se henne springa i en tight röd baddräkt. Hon var helt klart bröllopsmaterial. Man var ständigt avundsjuk på David Hasselhoff, alla mäns fader. Han hade ett imponerande brösthår och en minst sagt sexig motspelerska. Vem hade han mutat för att komma åt den platsen?

Men med tiden har saker förändrats. Silikon implantanten har spridit sig från brösten och befinner sig numera i precis varenda kroppsdel på dena forna puma. Men den tappra fasaden lyser igenom. Hon är, som 40+are, helt plötsligt inte alls lika intressant på marknaden längre. Och det märks. När man ser henne strippa för Hugh Heffner, 83 år gammal, då blir man ledsen. I och för sig har Hugh betydligt yngre och snyggare flammor, men inte ska väl den gode Pamela exponera sig så? Jag blir trött.

Men faktum kvarstår att varenda man med sina rätta sinnen i behåll utan tvekan skulle tagit chansen med Pamela om den givits. Så stark lyskraft har hon. Eller hade hon. Att man sedan skulle bli besviken är en helt annan femma. Det hade varit som att beställa in gåslever men inse att det hade varit godare med makaroner och ketchup. Typ.

Mr.B

21 - Vem bryr sig?

Jag är en bloggmogul. Min högst privata helgendom till blogg når ut till 90% av Sveriges befolkning. De missade 10% är samer med rävmössor.

Så därför är det ett väldigt stort privilegium att omnämnas på min blogg. Ja man borde till och med få betala för det! Men som den generösa, snälla, gudabegåvade bloggare jag är kräver jag inga på pengar. Nu är det så här, mina högt ärade vänner, att jag lovat att dedikera ett blogginlägg till en vän. En vän som går under namnet Hinken. Egentligen är det inte personens riktiga namn men det är ändå vedertaget.

Hinken är en speciell person. Där Hinken är, där är festen. Och Hinken slutar aldrig festa! Hinken, som råkar vara en kvinna, det okvinnliga smeknamnet till trots, hävdar att hon är min idol. Jag håller inte med. Visst jag ser upp till Hinken, eller som hon kallas i Spanien: "El Hinco". Hon har en pose, där hon exponerar allt sitt tandkött och sin emalj, som inte går av för hackor. Att dessutom få ett smeknamn så prestigefyllt och respektingivande som Hinken förtjänar en eloge bara för sig. Jag rankar henne som topp 5 personer med roliga smeknamn. Det är så nära idolstatus hon kommer hos mig!

Mr.B


20 - En jävla början!



Idag började skolan. Jag grät. Jag skrek. Men mest av allt frös jag. Som en jävla idiot.

Jag förstår inte hur det kan vara så ebarmligt kallt i Sverige. Eller jag hade förstått om det hade varit i Kiruna, Luleå eller Haparanda. Men inte Malmö. Sveriges motsvarighet till Ibiza. När jag slängde mig upp på min gula racercykel och trampade iväg mot skolan var det så kallt så att mitt blod frös till is. Varenda gång jag rörde mig hörde jag ett tydligt krasande från mitt inre när det nedfrusna blodet protesterade mot mina rörelser.

När jag slutligen tog mig av cykeln var det med ett oroväckande stelt arsle. Min blodcirkulation var lika med noll och mitt ansikte var rosenrött av kyla. Jag såg med andra ord ut som en idiot. När jag långsamt mjukade upp mina ömmande leder i helveteshålan till skola, så gick det upp för mig att vi tydligen inte hade någon lektion på morgonen. För det är tydligen fortfarande hösttermin. Hur det nu går ihop.

Men det är väl klart. Så här kallt får det inte vara någon gång under vårterminen. Det är ju logiskt. Men min rädsla från att gå ut i den tredje istid som härjar utanför gör att jag tvingar mig själv sitta kvar i detta svettluktande tillhåll. Jag är rädd!

Mr.B

19 - Min Bror

Uppdateringarna duggar ungefär lika tätt som människorna i norra Sverige. Jag ursäktar återigen. Nu tänkte jag delöge er lite om min bror. En mycket speciell ung varelse.

Min bror heter David. Ett ganska kul namn. När man hör namnet David borde man associera med den lille knatten som mördade jätten Goliat. Jag associerar det dock, tyvärr kan tyckas, med David Batra. En av vår tids störste komiker. Detta var en helt onödig parentes.

Han är väldig speciell. Och har alltid varit. När jämngamla människor lekte med dockor, om man var tjej eller tveksamt lagd kille, och pistoler, samlade David på glassbyttor. Mest för det kan vara bra att ha. Allt sedan tiden har gått har han samlat på sig mer och mer bråte. Apelsinskalare, kapsyler, snäckor, burkar och konstiga stenar. Allt samlas hos David.

På nyårsafton var meningen att han skulle nakenbada på ribban. Men den fegisen bangade ur. Jag blev sur när jag fick reda på sveket. Jag var ju på vippen att stanna hemma bara för att få se på hans berömda bakdel vräka sig ut för bryggkanten bara för att inse att det inte finns någon trappa att ta sig upp för. Tur var gjorde jag inte det.

I mångt och mycket är David lite egen. Men vem fan är inte det? Jag är också speciell. Men jag samlar inte på byttor. Jag odlar obefintligt skägg och skrattar hejdlöst åt Robert Aschberg och hans bajshumor.

http://www.youtube.com/watch?v=R0be-jmwKyM

Mr. B

RSS 2.0