156 - Aggressionsbekymmer.

Jag har en stor familj. Mestadels är dem trevliga. Allihopa. Men när det ska börjas att spela sällskapsspel är det något som slår slint.

Alla är så fruktansvärt dåliga förlorare, jag inräknat. Min syster ändrar hastigt och lustigt reglerna till hennes egen favör, min mamma blir arg och man kan med lätthet se djävulshornen växa fram och jag hivar ur mig svordomar som den värste kulspruta. Inte direkt barnvänligt med andra ord. Men värre blir det.

Det finns en i vår familj alla är rädda för. Som Stalin var för de stackars fyllona i öst. Yngste brodern Belfrage. Så fort det vankas spel, då svallar känslorna. Förlorar han, då är man lycklig som lever. Gråten är inte långt borta, och skriken ylas ut i decibellstyrkor som inte ens går att mäta. Oavsett om det är playstation, yatzi eller fia med knuff. Alltid samma visa. Detta är något som jag genast går igång på. Målet med alla våra sällskapsspel blir självklart; Få Adam ur balans och till vredesmod. Elak som jag är lyckas jag. Nästan alltid. Då kan man ta en förlust.

Mr.B

155 - En pizza.

Idag skulle jag beställa pizza. En upplevelse.

Jag gick in på en ganska sunkig pizzeria. Det luktade dock gott. Väl där slog jag näven i bordet och sa "Ge mig den billigaste pizzan ni har". 2 minuter senare fick jag en stor, halvdegig, sak till pizza. Men den uppfyllde mina krav på ekonomi. Nu två timmar senare är min mage i uppror. Vad det var på den pizzan lär jag förstå inom inte alltför snar framtid. För magen gör sig ideligen påmind.

Mr.B

154 - Arméns rekryt.

På tal om inget annat så mönstrade jag. Självklart ville armén ha mig.

De slängde bara en blick på mina massiva bisceps. Sen konstaterade de att jag var tvungen att vakta den svenska gränsen. Vid händelse av att en fruktansvärt ful domare från väst skulle försöka fly innanför vår landsgräns ska jag stå där och säga "Nej du, din fula fisk, här tycker vi inte om imbeciller till domare, eller norrmän för den delen". Sedan visar jag mina massiva biceps och alla darrar av skräck.

Jag kunde bli lite vad jag ville. De ville ha mig som Kapten, Överste, Major och alla andra officersposter. Men jag valde, ödmjuk som jag är, att välja mindre glamorösa roller. Som tolk. Kände att jag pratar mest skit, så varför inte kunna göra det på flera språk. Jag tänkte lära mig norska, så jag kan skälla ut fanskapet på sitt eget språk. Sen ska jag lära mig alla andra världens språk så jag kan skälla ut mina små soldater på allsköns språk. Swahili, Turkiska och Klickspråket. De ska få höra det.

Mr.B

153 - Ärkesvinet.



Så här ser han ut, ärkesvinet. Ganska lik en totalt korkad norrman tycker jag.

Mr.B

152 - Årets hatobjekt.

Igår kunde jag inte somna. Allt tack vare en hemsk person.

Som alla andra hemska personer är han norrmän. Den här patetiska varelsen till person är dock lite värre än alla andra norrmän. Han är för det första skallig. För det andra är han fotbollsdomare. Eller om man nu kan kalla honom fotbollsdomare. För den parodin på fotbollsmatch han skapade igår var sorgligt. Jag stod upp i soffan och skrek. Vrålade ut min ilska. Spydde galla över idioten i rött. Då ledde ändå mitt Chelsea med 1-0. Ni kan tänka er min reaktion när de vidrig spanjorerna kvitterade på stopptid. Svinifluensan hade fan varit bättre.

Men det vidriga är inte Barcas vinst. Det vidriga är norrmanen. Han kan absolut inget om fotboll. Det står klart efter igår. Han borde degraderas till att enbart dömma korpen. Behöver jag ens säga att jag är medlem i gruppen "Kill Tom Henning Ovrebro". Som norrman hoppas jag man skäms idag.

För att minska min sorg har jag spelat 10 matcher på fifa. Alla mellan Chelsea - Barcelona. Jag har vunnit alla. Och mitt enda mål har varit att tackla sönder dommarhelvetet. Dessutom har jag byggt en voodoodocka. Hoppas den funkar. Han ska ha det, den vidriga norrmanen.

Mr.B

151 - Näsblod.

Häromveckan, alltså förra veckan, närmare bestämt i onsdags så var det dags för det alla väntat på. Malmörugbyn.

Det var lite vilt, lite galet och lite smutsigt. Men efter en förkrossande seger mot Latin, som tydligen tyckte det var läge att slåss så fort domaren blåste av, och en lika imponerande seger mot pellejönsarna i Procivitas fick vi drömfinalen. Petri mot Borgar. Stämningen var på topp. Hade det inte varit för att det var sol och klockan 3 på dagen hade det lika gärna kunnat vara Moskva anno 2008 och Luzhinski stadion med piskande regn, för er okunniga är det förra årets CL final mellan Chelsea och ManUtd, stämningen var densamme.

Tyvärr för matchen var Petri usla. Det var en förkrossande seger i likhet med den Tyskland vann mot Polen i andra världskrigets begynnelse. Petri var som gubbar på hästar med vässade pinnar, medan Borgar körde stridsvagnar med galna krigare med varsin k-pist i handen. Redan på förhand var det en säker vinst. Att den blev så stor som 65-5 är en annan sak. För er intresserade finns det en fin länk här. Den som hittar mig får en puss av en svininfluensansjuk gubbe. Rafael heter han.

Mr.B

RSS 2.0