261 - Sveriges Rocky Balboa.

Rocky Balboa. Världens kanske mest kända fiktiva boxare (inte direkt någon överväldigande konkurrens men ändå). Spelad av Sylvester Stalone. I tusen olika filmer. Alla mer eller mindre usla. Men boxas kunde han, Rocky Balboa.

Det finns en svensk motsvarighet till Rocky. Han heter Paolo. Och han är på riktigt. Paolo Roberto. Ett cool, exotiskt, namn. Paolo boxades. En gång i tiden. Men när jag skriver detta så sörjer jag. Jag sörjer förfallet för en av våra största boxarprofiler. Jag sörjer förfallet av italiensvensken med knytnävarna. Jag sörjer.

Det var ett tag sedan Paolo boxades. Ett verkligt långt tag sedan. Flera år sedan. Säkert 9 år sedan. Men precis som Rocky studsar han tillbaka och dyker upp överallt. Först var det som expertkommentator i OS. Då sa han att han blev kär i en ung britt. Det följdes upp av en egenkonstruerad version av Supersize me. Light edition. Det var sorgligt att skåda Paolo stoppa i sig chips som en smärre 160 kgs tysk. Det var där och då jag började tappa lite av den massiva respekt jag hade för Paolo. Men än fanns det hopp.

Det hopp som fanns kvar släcktes succesivt. För ju mer tid det gick desto mer konstiga saker företog Paolo sig. Ibland var det att laga mat med hans italienska farmor/moster/faster/avlägsna kvinnliga kusin/random gumma, vilket Paolo beskrev som "farligt". För det fanns, tydligen, inget som skrämde honom mer än att laga mat med en italiensk 65+ tant. För, jag citerar, "gör man fel får man höra det". Detta är sagt av samma man som i många långa år, förtjänade sitt leverne på att slåss. Slåss mot tyskar. Slåss mot överviktiga ryssar. Slåss mot farliga finnar. Slåss mot allsköns gangstrar. Han var svensk boxnings kung. Hur kommer det sig att han, Paolo Roberto, blev rädd för en skrynklig kvinna med soppslev? Hur gick det så fel?

Igår så blev jag varse ännu ett steg i Paolos förfall. Han har blivit programledare för det TV4's motsvarighet på Paradise Hotel. Expedition Robinson. Jag grät. Jag skrek. Jag snyftade. Boxningens ansikte utåt har förvandlats till dokusåpornas dito. Förfärligt. Någon borde ge honom en rak höger så att vaknar till liv och inser att han ska dela ut käftsmällar, uppercuts, vänsterkrokar eller högerjabbar. Någon. Men det kommer inte vara jag. Jag hade förlorat på KO.

Mr.B


260 - Dear Mr.O'flannigan, I'm so fucking sorry.

Igår begicks ett brott. Ett hemskt brott. Ett brott mot en hel nation. En hel nation misshandlades blodig. En hel nation blev våldtagna brutalt. Ett folkmord genomfördes. Och den skyldige är en svensk. Martin Hansson.

Det var igår, runt 23.14, som brottet begicks. Inför en halv värld. I alla fall för alla fotbollsintresserade, och alla som har tillgång till TV. Så i Bangladesh, Sri Lanka, Uganda, Togo och Mauretanien är man, lyckligtsvis, fortfarande ovetande om det folkmord som sattes i verket av en svensk, hårlös, man. Martin Hansson.

Som alltid handlar det om fotboll. Frankrike - Irland. Direkt avgörande match om vem som skulle gå vidare till VM (alltså Världs Mästerskapen). Frankrike hade hemmaplan och hade vunnit första matchen med 1-0. Ett tufft läge för stackars Irland med andra ord. Men ut på planen springer elva krigare. Elva Rambo's. Elva Bamse's. Elva adrenalinpumpade, skäggiga, skrikandes irländska krigare. I 90 minuter kämpar de. Kämpar. Sliter. River. Fiser. Allt för sitt land. Och lyckas, den irländska turen hade väl sin inverkan, vinna med 1-0. På bortaplan. I Frankrike. Mot Frankrike. I FRANKRIKE! Det blir förlängning. Det är då folkmordet påbörjas. I centrum står han, den lite skallige svensken. Martin Hansson.

Klockan tickar på. 104 minuter spelade. Ingenting tyder på att Irland ska släppa in ett mål. Då blåser han för första gången. Martin Hansson, alltså. Frispark Frankrike. En lång frispark landar framför Henry (Som man kan tro representerar Irland, eftersom han faktiskt heter Henry, men icke sa nicke, killen är fransman). Henry (som alltså är fransman) får för sig att man i fotboll faktiskt får använda händerna, namnet till trots. Som en glad liten parvel som precis lärt sig svinga nävarna i någorlunda rätt riktning, så börjar Henry frenetiskt hamra på bollen. Han boxar fram den, på sann volleybollmanér, till sin fullkomligt förvånade lagkamrat som enkelt sätter bollen i nät. Då blåser han för andra gången. Martin Hansson, alltså.

Istället för att, som hela världen tror att han ska göra, blåsa för irländsk frispark bestämmer sig Martin Hansson, en av Sveriges skamfläckar, för att begå ett folkmord. Han mördar den irländska nationen. Genom att dömma franskt mål. Ingen vet varför. Ingen förstår varför. Vad har den där dumme svenske domaren sniffat för något? Varför har han inget hår? Varför hatar han irländare? Varför finns det tjurpiss i Redbull? Allt detta frågar sig samtliga åskådare. Samtidigt som Martin Hansson lägger upp bössan, siktar och skjuter. Mitt i prick. Mitt i det irländska hjärtat. En hel nation dör. Damn you, Martin Hansson!

Så idag är jag ledsen. Ledsen å alla irländares vägnar. Ledsen för att min jojo har gått i sönder. Ledsen för att Canal+ bara visar värdelösa filmer just nu. Ledsen för att jag inte är miljonär riktigt än. Men trots att jag är ledsen är det inget emot vad alla irländare måste känna. Jag ber härmed om ursäkt. Ursäkt för det folkmord en svensk iscensatte igår. Jag ber om ursäkt för Martin Hansson. Förlåt.

Mr.B

259 - Ring, Ring, bara du slår en signal.

Jag blir alltid glad när telefonen ringer. En liten del av mig skiner upp. Mitt hjärta slår ett par extra slag. Jag blir glad.

Besvikelsen är alltid total när det är ett tråkigt samtal. Som när det ringer någon från ett alldeles för långt företagsnamn klockan 08.49 en måndagsmorgon och frågar om jag är intresserade att köpa yllekalsonger med extra vadering som gör att paketet, alltså mannens könsorgan, framhävs extra tydligt. Jag frågar då alltid tillbaka om hur personen ifråga ställer sig till könsstympning. En perfekt isbrytare. Det brukar bli en liten pinsam tystnad sen hörs det ett försynt "Öhm, varför frågar du det?". Varav jag följer upp min tidigare fråga med ett "För om du inte lägger på jävligt fort är det exakt vad jag kommer utsätta dig för". Vanligtsvis lägger personen ifråga på då. Ett smart val.

När jag sansat mig lite så börjar jag filosofera. Filosofera om varför man ringer klockan 08.49 en måndagsmorgon till mig och ber mig köpa yllekalsonger med extra vadering som gör att paketet, alltså mannens könsorgan, framhävs extra tydligt. I vilket register är jag inskriven då? Vad finns det som säger dem att jag är intresserad av just detta? Har jag någosin, i alkoholrelaterat eller icke alkoholrelaterat tillstånd, sagt att jag är intresserad av detta? Och i sådana fall har det suttit en liten, liten, norrlänning (telefonförsäljare tenderar att vara norrlänningar) och tänkt "AHA! Där är en jävel jag ska störa någon gång jättetidigt nästa vecka och fråga om kalsongköp"? Har det det? I så fall, bara för att göra det klart en gång för alla, är jag inte, observera inte, intresserad av att köpa yllekalsonger med extra vadering som gör att paketet, alltså mannens könsorgan, framhävs extra tydligt. Inte alls. Förstått? Bra. Nu kan jag återgå till att vakta telefonen. Jag blir ju alltid glad när den ringer.

Mr.B



258 - Billigt och Bra.

Det finns många saker som är billiga här i världen. Polsk vodka. Allt man handlar på Lidl. 50 öres tuggummin. Playstation 1 spel. Men en sak slår alla andra på fingrarna och det är kvinnorna som deltar i Paradise Hotel, Big Brother eller Mammas Pojkar.

Det är väldigt svårt, för att inte säga fel, att sätta en prisklass på människor. Men jag kan ta mig den befogenheten eftersom jag är Mr.B. Mistrarnas Mister. Och jag tror faktiskt att majoriteten av befolkningen i vårt, annars så delade, land håller med mig. Jag hoppas verkligen det. För det har sällan skådats så billiga kvinnor som det finns i dessa, ännu billigare, TV-program. Jag blir ledsen att kalla mig Svensk när jag ser sådana fundamentalt korkade personer. Så därför under Paradise Hotel's sändningstid så är jag Kenyan.

Det är ganska svårt att svårt att sätta fingret på vad som gör kvinnorna till budgetmaterial. Billighetsvaror. Inte rikemansprylar. Icke dyra. Det kan vara deras sätt att tycka att "less is more". Alltid. Att visa en bröstvårta då och då är liksom bara något normalt. De tävlar ständigt och jämnt om att ha minst plagg på sig. Visserligen uppskattat av den manliga delen av programmet (och landet) men inte desto mindre billigt. Det kan också vara deras sätt att öppet gå ut med att deras framtidsdrömmar är att bli porrskådis, playboymodell, vika ut sig i Café, bli bakgrundsdansare till Günter eller bara tjäna pengar på att vara naken. Återigen; Uppskattas av manliga delen av landet, men inte desto mindre billigt.

Jag kan bara tänka mig vad som händer när Asta, 76, och Gunnar, 82, sätter på TV:n en måndagskväll. "Oh Paradise Hotel låter ju som ett trevligt program", säger Asta. Två minuter senare har Gunnar fått hjärtattack på grund utav massiv erektion och stackars Asta börjar fundera på om det är dags för att göra den där ansiktslyftningen. Jag lider med er, Gunnar och Asta. Men så är livet. Livet på Paradise Hotel. Och vi män klagar inte. Det gör man sällan när något är billigt.

Mr.B

257 - År 2.

..Och på andra året skapades magi.

Magi. Fullkomlig magi. När den lille parveln ni alla känner som Mr.B fyllde ett, då dansades det på gatorna. Folk ville skapa en högtid. En ny julafton. En ny annandag pingst. En ny alla helgona afton. En ny kanelbullens dag. Folk vägrade att sluta fira. Den lille pojken firades av både visa, och mindre visa, män. Mitt i all denna hysteri ställde sig Mr.B, något klumpigt ska sägas, upp och började helt sonika att vandra. Obehindrat. För första gången. Magi. Sann magi.

Annars var det lite som hände under denna tidsepok. Ett ganska tråkigt år. För alla inblandade. Undertecknad kommer inte ihåg så mycket men har i efterhand fått reda på att han mest bajsade, åt och sov. Ett helt underbart liv med andra ord. Varför, oh varför, kan han inte tas tillbaka dit? Tänk att kunna bajsa medan man äter för att sedan direkt somna. Vilken känsla!

Mr.B 


256 - Mr.B's liv.

Som alla andra stora människor så är jag egenkär. Snuskigt egenkär. Därför har jag tänkt att sammanställa mitt liv, hittills ska sägas, i en kort men underbar bloggserie. År för år. Földjaktigen kommer här del ett. Av arton.

Året var 1991. Det kan tänkas att detta var ett fröjdens år. Folk jublade. Folk var glada. Solen sken. Starkast sken solen den åttonde april. Det var den finaste dagen på hela det året, har jag i efterhand fått veta. Vid Lunds Lassarett så bildades det långa köer. Folk vallfärdade till den något slitna byggnaden. Ett litet gossebarn hade fötts.

Likt Jesus födelse var där stor kalabalik. Alla ville få en skymt av den nakna frälsaren. Det är för er som inte förstått det undertecknad. Ut kom han med väldig fart. Så snabb att han lyckades, till allas förskräckelse, trassla in sig i navelsträngen. Det följde ett par svettiga minuter av tystnad. Sedan kom han tillbaks glad i hågen om ändock något blå i huvudet. Massiva applåder följde. Folk dansade. Folk skrek. Folk jublade. Det var även ett tag på tapeten att det skulle annordnas en karneval till hans ära. Så kom han till världen, Carl Erik Alexander Belfrage. A.k.a Mr.B!

Hans första år var, som redan sagt, fyllt av solsken. Det var inte enbart bra. För ni förstår, Mr.B föddes till denna värld helt utan hår. Avsaknaden var total. Inte ens ett yttepyttelitet hårstrå befann sig på hjässan. Den var kal. Skallig. Som Bruce Willis. Det rådde med andra ord inga tvivel om att han var sin hårlöse faders son. Avsaknaden av hår gjorde att han kunde bränna sig illa på sin lilla skult om han inte skyddade den väl. Detta ledde till ett år av hattbärande. Inga stiliga hattar heller. Mr.B skämdes. Ska en framtida frälsare ha på sig turkosa huvudbonader? Tydligen. Året gick fort, och vips så var det dags för hans första födelsedag..

Mr.B

RSS 2.0