234 - Ett geni.



Det kommer väl knappast som en överraskning att jag anser mig vara ett geni. Världens största geni. Igår fick jag mer vatten på min kvarn. Mer vind i min mölla. Mer kulor i min påse. Mer hästar i min hage.

Igår satte jag mig ner och lät min familj ta del utav min fantastiskhet. Satte mig ner och började helt sonika räkna litegrann, något jag inte gjort sedan början av maj. Det var min bror som bad om min hjälp. Och eftersom jag är ett givmilt geni hjälpte jag honom. Hjälpte honom med den mest avancerade, mest komplexa, svåraste, överjävligaste ekvationen i världshistorien av ekvationer. Det tog mig 34 sekunder. Världsrekord. Jag suckade förnöjt och blåste upp bröstet likt en tupp i parningstid.

Men som för alla genier finns det ett alterego. En ond människa. En fiende. En icke-omtyckt varelse. Likt Batman har Jokern, likt Bamse har Krösus och likt Musse har Svarte-Petter. David är mitt alterego. För mitt i min pompösa segerdans fylld med vrål och diverse fragdatuggande rörelser svepte han fram likt kommunister under tidigt 80-tal. Svepte fram. Bara så vi har fått det här klart för oss; Han svepte fram. När han hade svept fram så tog han min plats brevid Adam och hjälpte honom med nästa överjävliga ekvation. 17 sekunder. Nytt världsrekord. Min hjärna kokade. Jag kokade. Pastavattnet kokade. Sen lugnade jag ner mig. Det gällde ju bara sexans matte. Vilket David var väldigt noga med att påpeka. Sexans matte. Och jag hade lite problem. Även Genier har sina svarta dagar.

Mr.B

Kommentarer
Postat av: Ordguden

Inte ett alterego, men kanske en antagonist? Om nu inte Musse och Petter, Bamse och Krösus etc. var en och samma person? Gillar din blogg hur som!

2009-10-01 @ 01:17:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0