280? - Australien

Fett. 30 gradig värme. Det är svettigt.


NU ÄR MAN FRAMME! Och det är asvarmt. Jag svettas som Göran P. Ser ut som jag sprungit ett maraton. Alltid. Men man akan inte få allt. Idag regnade det. Jag svettades bara ännu mer. Sinnessjukt.


Annars gillar jag läget.
40 timmar tog resan, det är lång tid det. Vi har sett halva världens flygplatser. Inte så intressant som det låter. Bara jävligt svettigt. Jag har ätit mer fylgplansmat än en normal människa borde göra. Det var inte heller så intressant som det låter. Annars är Australien precis som hemma. Förutom värmen, språket, frukten, poolen, trafiken och allt annat. Snö känns jävligt längesen. Cheers mates!


Mr.B


277 - Om jag skulle vara någon annan.

Ibland så tänker jag. Vissa dagar tänker jag på Ryssland. Andra dagar tänker jag på Al Gore. Idag tänkte jag på något annat.

Jag tänkte vem jag skulle vara om jag fick vara någon annan. Vem som helst. När som helst. Hur som helst. Jag vet, det låter befängt. Mest eftersom jag är en alltigenom fantastisk varelse. Vem skulle ens kunna komma upp till min, outstanding, nivå? Men jag gav det en tanke. Långsamt började jag avverka potentiella kandidater.

Först tänkte jag på Zlatan. En kille med mycket pengar, grymma fötter, ett helt lands kärlek och en ganska snygg fru. Men sen tänkte jag på hans krok till näsa, att hans fru är typ 15 år äldre och inte kommer vara snygg förevigt och att man inte kan sparka boll när man är 40+. Så jag skrev av Zlatan och vandrade längre tillbaka i historieböckerna.

Nästa tanke var Charlie Chaplin. En cool kille med hatt. Englands stolthet. Världens mest kända stumskådis. Säkert asrik. Säkert med en asnygg fru. För att vara på den tiden. Men sen kom jag att tänka på att han faktiskt inte säger ett ord i någon film, att han inte går hem så bra i Tyskland, filmernas mecka, och att hatt inte alltid är så snyggt.

Nej, jag fick gräva vidare. Jag är som bekant ute efter makt. Mängder med makt. Så jag började gå igenom de stora makthavarna i världen. Från scratch. Lenin, Stalin, JFK, Karl Den Store, Alla påvar, Julius Ceasar och Agamemnon. Det hela var svårt men jag kände att jag var inne på rätt spår. Sedan slog det mig; Vem är den störste i världen? Vem är den mannen med mest makt? Vem är Han med stort H? Gud såklart. Klarre. Självklart. Om jag skulle få vara någon annan skulle jag vara Gud. Gud eller Kristian Luuk.

Mr.B


276 - Hur man vet att man ska hålla sig borta.



Jag räds många saker. Kor. Ruschbanor. Höjdhopp. Papercuts. Suggor. Kicki D. Anders Lundin. Kilimanjaro. Men mest av allt räds jag fjortisar. Speciellt fjortistjejer.

De är ett udda släkte, fjortisarna. Väldigt udda. Man tror att det bara ska finnas en sorts fjortisar men det finns det inte. Det finns de som precis blivit en fjortis, de som har varit det ett tag, de som alltid kommer vara det och det finns de som smyger med att de är en fjortis. Den sista är den svåraste att upptäcka.

När man ser en sådan här, hemsk, person ska man springa. Spurta. Kuta. Löpa. Jogga. Jättesnabbt därifrån. Mest för att deras höga, gälla, läte kan förstöra den minsta tillstymmelsen till trummhinnor. Men också för att deras åtta lager smink, oberoende av kön, riskerar att kleta av sig på allt vad kläder heter. Jag hatar dem.

Men så länge man känner igen dem så är det lugnt. Men ju äldre de blir, ju svårare blir det att känna igen dem. Då får man kolla efter små, små, små, små tecken. Som att tjejerna alltid har joggingbyxor. Oftast med något coolt killnamn på sidan som "Nick", "Kenneth", "Vladimir" eller "August". Dessa bär de med stolthet. På fest - Joggingbyxor och smink. På träningen - Joggingbyxor och smink. På jobbet - Joggingbyxor och smink. När de jagar Alexander Rybak genom Oslo - Joggingbyxor och smink. När de attackerar H&M för att de inte fick campa i undersklädesavdelningen - Joggingbyxor och smink. Alltid. Igår såg jag en 50+are med joggingbyxor och smink. Jag sprang. Kutade. Löpte. Spurtade. Jättesnabbt. Fjortisvarelsen sprider sig.

Mr.B


275 - Ryggskott.

När jag vaknade upp idag så var det med en ganska obehaglig känsla. Det kan ha varit för att Lotta E hemsökte mina drömmars värld idag igen. Det kan ha varit för att jag glömde stänga fönstret i natt och det därför var -12 grader i mitt rum. Det kan ha varit för att jag somnade i en ställning som bara kan uppfattas som läskig.

Troligen är det en kombination. Efter att ha vaknat upp med huvudet under benet, armen på halsen, foten i munnen och tummen i rumpan värkte hela min kropp. Verkligen hela min kropp. Allt från ben till snopp. Och inte hjälpte det att Lotta sprungit runt och slagit mig med en pinne i mina drömmar och att jag kunde se min egen, något ansträngda, andedräkt bli vit rök i mitt iskalla rum.

När jag väl tagit mig loss från min egen kropps krampaktiga grepp kunde jag inte röra mig. Stel som en pinne. Oböjlig som Leif Pagrotsky. Som ett kassaskåp. Jag bara satt där. Helt blickstilla. Jag hade nämligen, och har fortfarande skall tilläggas, en makalös värk i ryggen. Det känns som en liten dvärg, troligen Leif Pagrotsky, sitter och slår mig med ett par trumpinnar samtidigt som han sjunger "Fly on the wings of love". Hemskt med andra ord.

Jag haltade in i till frukostbordet. Satte mig ner. Läste tidningen, ruskigt ansträngt, och kände mig som en äkta gubbe. En gubbe på 70+ som heter Enoch. Och är enögd. Enögde Enoch. För att bli lite mer ungdomlig förfluttade jag mig, hoppandes, till min soffa. Där satte jag mig och såg reprisen på "På Spåret". Och åt gröt. Med en hatt på skulten. Likt vilken gubbe som helst. Nu ska jag ta min rullator och gå och köpa bröstkarameller. Det är på den nivån.

Mr.B

274 - C-c-c-countdown.

8 dagar kvar. Sedan är det Auf widersehen. Arrivedercci. Au revoir. Ciao. So long. Goodbye. Adieu. Hejdå.

Och Hello. G'day. Australien. Jag börjar faktiskt längta. Lite grann. Kommer bli askalas supersoft. För att citera Frostis Tigern; "Grrrrrrreeeat!". Jag har dock inte börjat packa. För jag vet nämligen inte vad man ska ha med sig.

Helst av allt hade jag bara velat packa med mitt ps3. Men jag tror inte jag hade upptäckt så mycket av Australien framför FIFA. Faktiskt inget alls. Min hjärna säger till mig att det kommer behövas underkläder. Så jag packar väl med 2-3 par kallingar. Någon måtta får det vara. Med i min enorma ryggsäck kommer också; tofflor, snöskor, en mjukisapa, 2 liter glidmedel, säsong 3 av "Hem Till Gården", en t-shirt där det står "I'm from Sweden, so fuck off" och tre packet voltaren. Jag tror jag klarar mig på det.

8 dagar kvar. Jag ska använda dem till det yttersta. Så nu är det dags för kvalitetstid med det jag kommer sakna mest. Vårt kylskåp.

Mr.B

273 - En snögrotta.

När jag sover, så sover jag tungt. Tungt. Steven Seagal-tungt. Astungt. Jättetungt. Supertungt.

Och när jag sover, då drömmer jag. Inatt drömde jag en ytterst märklig dröm. En mardröm. Jag bodde i en snögrotta. Tillsammans med Lotta Engberg, som för övrigt är en jävel på att paddla kajak. Det hela var en dyster upplevelse. Ni förstår, i en snögrotta blir det kallt. Ruskigt kallt. Och eftersom Lotta envisades med att ta allt täcke fanns det inte mycket för mig att göra. Jag var tvungen att kela med Engberg. Inget jag är stolt över.

Dagarna gick. Vad vi gjorde i snögrottan var ett mysterium. Lotta fiskade. Lotta jagade. Lotta byggde båtar. Lotta snodde täcken. Jag fick i uppgift att hålla snögrottan ren. Lättare sagt än gjort. Dessutom fanns där, i drömmen, en jävla kråka som envisades med att skita inne i grottan. Lotta sköt den. Det hela var en ytterst märklig dröm. Den slutade med att Frau Engberg piskade mig med svansen från en mammut. Var hon nu fått den ifrån.

Mr.B

272 - Världens bästa sida

Youtube har ett eget kapitel i världshistorien. Ett sant underverk. Jag har hittat vad som är bättre än underverket. En underbar sida.

Vi har fått se mycket. Japaner som ska passa in i tetrishål, svenskar som gör det samma och slutligen norrmän som ger det en chans. Vi har sett en svart man sjunga en låt som handlar om choklad regn. Vi har sett otalig feta bebisar skratta (förmodligen åt Peter Harrysson). Vi har med andra ord sett en jävla massa skräp. Allt är skräp i jämförelse med det jag ska visa er nu. Världens bästa sida.

Jag ger er, mina vänner, Collegehumor. Eller rättare sagt; http://www.collegehumor.com/videos. Njut.

Mr.B


271 - Ett testamente.




Eftersom jag ska åka till Australien finns det en stor chans att jag dör. Antingen på grund av en elak, full och ful, ryss som vill mig illa eller ett av de otaliga farliga djuren som törstar efter en ung Europe. Därför skriver jag mitt Testamente.

Och vart är bättre att skriva sitt testamente på än världens största och bästa blogg? Det är en krävande uppgift, jag vet. Det finns inte många som inte vill ha en liten bit av Mr.B. Och jag ska inte missunna er. Alla ska få en bit av mig. Eller iaf ett par stycken. Hoppas ni blir nöjda (varför skulle ni inte bli, ni får ju ärva mig!).

1. Först och främst vill jag testamentera något till en speciell person. En person som gett mig stor vägledning genom livet. Funnits där som en brinnande låga. Som något att se framemot, med viss rädsla. Vad ska hon göra? Kommer hon äta mig? Blir jag den mänskliga motsvarigheten till potatismos om hon sätter sig på mig? Jag pratar såklart om Kicki D. Till dig, käre Kicki, testamenterar jag mina BK-kuponger. Jag vet att du gillar det.

2. Alla vill ju vara wannabee-Mr.B's, oavsett kön. Så är det bara. Det finns dock en som alltid försöker, men inte riktigt klarar det. En som vill bli en stor bloggmogul men är långa, låååånga, vägar ifrån min kaliber. Stavningen är sisådär, klädseln densamma och namnet får en att rysa. Men som en liten, liten, putt i rätt riktning testamenterar jag härmed mina samlade verk till dig, Blondisbellis. Hoppas du blir inser att det är som mig man ska vara.

3. Det finns vissa personer som inte borde få barn. Bara borde inte. Förbjudet. Inte avelmaterial. För allas bästa testamenterar jag därför en livstid av P-piller förbrukning till dig, Kishti Tomita. Jag gör dig en tjänst.

4. Jag är för forskning. Jag tycker det är kul om mina kvarlevor kan användas på nått sätt. Speciellt min knopp. Min hjärna. Mitt allt. Det finns många personer jag skulle vilja se använde min hjärna. Men den absolut bäst ämnade för det är du, Steven Seagal. Tänk vilket ultimat par; Jag tänker och du slåss. Därför testamenterar jag både min högra och vänstra hjärnhalva till dig. Steven.

5. Det finns människor som förtjänas att prisas. Överrösas med gratulationer. Som verkligen, verkligen, gjort något för mänskligheten. Gjort livet lite mer genomlidbart. Det är därför inte mer än rätt att jag testamenterar alla mina värdefulla föremål till dig. Mitt hjärtans dam. Chelsea FC.

6. Att ge en hjälpande hand är nödvändigt ibland. Vissa måste ha en knuff i rätt riktning. Bara för att komma igång. Kanske släppa något gammalt. Som att man var känd för ett par veckor i början av 2000-talet. Ta tag i sitt liv och börja om på en ny kula. Därför ger jag böckerna "Hur du bäst skriver ett CV" och "Kom över ditt kändisskap, idiot!" till Paradise-Olinda och Robinson-Robban. 

7. En förlust är oftast hårdsmält. Men ibland är det bästa att bara gråta ut, äta godis och gå vidare. Inte älta det hårsmälta. Ta sin snuttefilt i handen, torka ögonen, sätta på Rambo II och börja leva livet igen. Jag vet att det var jobbigt, och att man inte kan se Rambo utan en ordentlig skål chips och en fin öl. Det är därför just vad du får, Al Gore. Det har gått 10 år nu. Släpp det.

8. Att vara ensam i världen är inte lätt. Men ibland så finns det ingenting att göra. Är man ful, ganska illa omtyckt och olidligt pretentiös så är man. Då finns det bara ett ställe att vända sig till; Bibeln. Snacka lite med Gud. Luncha med S:t Per. Kolla in läget i himmeln. Jag vet att det inte är där du hamnar, Jan, men bibeln ska du ha med dig i alla fall. Varsegod, Jan Guilliou.

9. Alla i USA tenderar ju att springa runt med vapen. Varför har jag ingen aning. Men eftersom den svenska armén är ungefär lika skräckinjagande som en kinapuff är i jämförelse med kärnvapen så har jag, med denna gåva, tänkt råda bot på det. Jag dammar av den gamla stridsmunderingen och ger den till dig, Carola Häggkvist. Jag ger dig också total makt att utöva din "sång" på valfri plats längs med Sveriges kuster. Det lär förhindra varenda invasion.

10. Det sista jag testamenterar är enkelt. Enkelt och varje mans dröm. Det är ungefär lika manligt som öl, hammare, fortkörningsböter, fotboll och oxfilé. Det är definitivt i paritet med det. Och det finns ett par män som är i kraftigt behov av en dos manlighet. Men framförallt är det tre stycken unga pojkar som jag kommer att tänka på. Tre unga, dumma, jobbiga, nasala röstägare, till pojkar. EMD. Därför ger jag er, Erik, Mattias och Danny, en låda rejäl, tysk, hårdporr. Njut.

Mr.B

270 - Hur var festen?


Ni vet. Ni vet det där ögonblicket. Det där ögonblicket när man slår upp ögonen dagen efter. När man tittar sig runt i rummet och undrar hur fasiken det kommer sig att man håller en sko i handen och varför linnet fortfarande är dyngsurt av öl. Ni vet.

Detta hände mig idag. En normal lördag med andra ord. Jag kliade mig lite diskret i ögonen och fortsatte min granskning av mitt rum. Det var ingen vacker syn. På golvet ligger, vad jag tror är, en sten. En ganska stor sten. Varför förtäljer inte historien. Skjortan kommer aldrig bli sig lik. Vem som kom den lysande idén att hälla öl över mig var säkert väl motiverad. Varför jag gick med på det förtäljer inte historien.

Gårdagen var bra. När man bara kommer ihåg brottsstycken av kvällen betyder det att den var bra. Till exempel kommer jag ihåg att meningarna "Bit för fan inte i min korv!" och "Nu tar jag av mig byxorna", yttrades. Jag kan bara hoppas att det inte var i kombination. Annars är ett ömt knä och en sårig tumme allt jag har att minnas kvällen vid. Festen var nog bra.

Mr.B

269 - Amerika, hoppets land.

Amerika är drömmarnas land. Där de fria folket lever. Dit alla vill komma. Ett underbart land.

När jag sätter mig ner i min tänkarstol, som för övrigt är lila och fluffig som Tinkywinky, hittar jag dock inget postivit. USA är upphovet till mycket ont. Rick Lake, Oprah Winfrey och alla andra supertråkiga tanter och deras talkshows, Gilmore Girls, George W Bush, Baseball och en del konstiga krig i Asien. Inte mycket positivt. Inte mycket att vara stolta över. Men allt detta spelar ingen roll när man jämför vad Amerika har på plussidan. Förutom hejdlösa mängder kändisar som knarkar och gör bröstförstorningar oavsett kön (ja, Tom C jag tänker på dig!) så är USA skaparen bakom världens bästa program. Biggest Looser.

Biggest Looser är ett äkta Amerikanskt program. Det är mycket snyft, mycket matfokus, mycket träning, mycket reklam men framförallt är det enorma mängder feta personer. Verkligen råfeta. Superfeta. Det hela går ut på att man samlar ihop 20 av dem fetaste männsikorna i hela vida västern och så tvingar man dem att träna, äta rätt, gråta i TV, springa eller dansa. Allt är ytterst underhållande. Speciellt när de springer. Då är det hejdlöst roligt. I varje avsnitt är det någon som gråter och beskyller andra, elaka, personer på fetman och kläcker ur sig "Jag är snygg på insidan!". Lååååångt, lååångt in. Då skrattar jag. Sedan skrattar jag lite till när de vägs och när de jublar över att de bara väger 140 kg. Då hyllar jag USA i mina tankar. Sen kommer jag att tänka på Oprah, Ricki, Britney utan hår, Tom C's manboobs och alla dåliga västernfilmer som gjorts. Då får jag något rött i blicken och går ut och elda amerikanska flaggan. Precis som i Afghanistan.

Mr.B 

268 - För övrigt.



Jag är glömsk. Jag glömde berätta om dagens händelse.

När jag cruisade lite med min mammas bil så såg jag en tant trilla. Jag fann det ganska roligt och skrattade lite för mig själv. Men när jag kollade lite närmare på den stackars tanten insåg jag att tanten faktiskt var en gubbe. En gubbe med kjol. Det går utför för transvestiterna i Malmöregionen. Babsan och Christer Lindarw får komma ner och styra upp verksamheten. För så här kan det inte fortsätta. Fula gubbar med kjol. Vad kommer härnest? Snygga tjejer med skägg? Tjocka killar med backslick? Smala tanter med stringen vid armhålorna? Nej, vet ni vad, jag är orolig. Allt på grund av en gubbe i kjol..

Mr.B

267 - En infektionshärd.

Jag hatar januari. Januari är den sämsta månaden på hela året. Det är långt till Sommaren. Det är långt till nästa år. Det är kallt och jävligt. Det är Januari. Och jag hatar det.

Men det finns fler anledningar att man hatar Januari. Eftersom det är alltid minusgrader, och när det inte är minusgrader ösregnar det, söker sig alla normala människor sig inomhus. Ofta till väl valda butiker. ICA, Coop, Stadium eller den lokala porraffären. Alla vallfärdas till butikerna. Alla. Framförallt barnfamiljer. När Januari kommer så släpar alla entusiastiska mammor, pappor, fastrar, avlägsna kusiner eller andra vuxna människor som gilar barn, med sig sina barn ut och handlar. Ofta helt oförklarligt.

För barnen är alltid snoriga så här års. Alltid. De snorar, hostar, kräks, bajsar och slickar på saker. Oftast allt på samma gång. Riktiga infektionshärder. Jag blir både arg och lite chockad. Arg över barnens förmåga att hosta, snora, kräkas, bajsa och slicka på alla saker man tänkt sig köpa i affären. Chockad över att det inte har uppkommit någon lag på att man måste koppla alla barn under 10 utanför affären. Det hade jag krävt.

Idag var jag och handlade. På ICA. Alla barnfamiljers och pensionärers hem. Det första jag ser när jag kommer innanför dörrarna är ett litet barn som sitter i mjölkdisken. Och dregglar. På en mjölkförpackning. Hade jag haft en bazooka hade jag tagit fram den och sett till att den lille oskyldige pojken, vi kan kalla honom Evert, aldrig fått växa upp och uppleva fina saker som Paradise Hotel, Fotbolls VM 2010 eller Kicki D's begravning. Jag blev arg. Istället förföljde jag Evert runt i affären och gav honom och hans mamma onda blickar. Men det var Evert som fick sista ordet. Jag var tvungen att köpa hans nedsölade mjölförpackning. Nu väntar jag bara på svininfluensan.

Mr.B

266 I've Got A Feeling.

Om Darin är en plåga större än en finne vid analöppningen, så är Black Eyed Peace senaste låt, om man ska jämföra dem två, som att ha ett varmt armeringsjärn på redan nämnda plats. Inte najs.

Jag är så trött på den. Jag är så trött på alla som sjunger den. Jag är så trött på alla som ens har tänkt på att sjunga den. Jag är så trött på alla som någonsin haft den på sin iPod, telefon, dator, telegraf eller symaskin. Nej den är inte bra. Nej den är inte en "framtida klassiker". Nej den är inte en bra partymusik. Nej det är inte som att ha sex när man lyssnar på den. NEJ NEJ NEJ!

Jag har övervägt att lägga alla mina resurser på att misshandla alla som någonsin påstått att den är bra. Det hade inte blivit lätt. Inte blivit billigt. Och jag hade inte kunnat göra det själv. Därför ber jag om er, svenska folkets, hjälp. Jag ber er att utrota den, ständigt växande, population av fjortisar, NRJ-nördar och dumma människor som tycker om denna, djävulens alldeles egna, låt. Jag ber er. På mina bara knän. Tills vidare, om er abstines blir för hög, kan ni lyssna på denna utsökta parodi; http://www.youtube.com/watch?v=7vQCX9Bbff4

Mr.B

265 - På jakt efter ett fel.

Idag skulle jag beställa ett sjukförsäkringskort från försäkringskassan. Jag har bävat inför detta. Mest för det låter som en oerhört krånglig och långtråkig uppgift. Ack vad fel jag hade.

Istället för att vara en tidskrävande uppgift på flera långa minuter gick det på ett kick. Ett ögonblick. En sekund. Snabbare än Morgan Freeman gör en halvtaskig rulle om svartas förtryck i södra USA. Så snabbt alltså. Jag blev chockad och en aningen glad. Sedan blev jag fundersam. Det ska inte gå så lätt.

Jag tänkte tillbaka på alla sådan här krångliga internet beställningar jag gjort. En kort tillbakablick alltså. En liten titt i det förflutan. Överraskande nog kom jag med slutsatsen att alla, på något sätt, slutat med hiskeliga mängder pengar att utbetalas. Jag rös vid tanken. Nog om detta, det jag verkligen tittade tillbaka på var hur lång tid det tagit. Vissa beställningar har varit så krånliga och långa att jag behövde klippa skägget med en häcksax. Andra har varit ännu längre. Jag ställde mig därför misstänksam till försäkringskassan. Det ska inte gå så lätt.

Jag började leta. Leta efter något avancerat långt kontrakt att läsa. Leta efter något jobbigt formulär att fylla i. Leta efter Peter Siepen. Ingenting hittade jag. Inte ens Peter Siepen och han brukar vara överallt. Jag blev ännu mer misstänksam. Höll försäkringskassan på att lura mig? Skulle jag bli nästa offer för försäkringskassan? Jag blev rädd. Varför gick det så enkelt? Kommer de skicka Morgan Alling med en köttyxa på mig? Kommer jag tvångsmatas i TV? När jag hade nått så här långt i mina tankegångar började jag kraftigt överväga möjligheten att det här är mitt sista dygn på denna jord. Att jag, från och med imorgon, inte kommer existera. Men snälla försäkringskassan, jag vill inte dö! Jag fyller i varenda blankett, varenda förmulär. Bara jag inte dör! Det kan nämligen inte vara så här enkelt. Det ska inte gå så lätt.

Mr.B
 

264 - Dö Darin!

Jag har nyligen blivit en liscenserad bilförare. Med andra ord tagit körkort. Jag spenderar därför största delarna av dagarna till att cruisa runt i någon av vår familjs bilar. Antingen vår supersnabba Saab, en sann kvinnomagnet, eller vår traktorliknande, repade, jättebil som går från 0-100 på 2 1/2 timme.

När man sitter i bilen tenderar man att lyssna på radio. Rix FM. Tyvärr. Tyvärr. För att understryka; Tyvärr lyssnar jag när jag kör bil på Rix FM. Jag säger tyvärr för att Rix FM har blivit alla usla artisters tillhåll. Lite som att alla väskälskare bor i Milano och alla som gillar vodka befinner sig i Ryssland. Den största, och följdaktiken värsta, av alla dessa artister är Darin. Vad han heter i efternamn är det få som vet. Inte ens han själv. Känd är han i alla fall. Killen är ju faktiskt den enda som heter Darin. I hela världen.

Varje gång jag hör hans nasala röst på radio blir jag mordisk. Mordisk. Inte morisk. Mordisk. Det svartnar för ögonen och ett avgrundsvrål stiger från min strupe. Det hela är en ganska lång och smärtsam procedur. Speciellt när jag kör bil. När jag sansat mig igen så tänker jag bara på hur många i Sverige som gärna velat göra sig av med Darin. Varför han fortfarande lever är för mig en gåta.

Men det värsta är att det inte slutar där. Darin är i gott sällskap. Lady Gaga, Idol-Ola (återigen en idol gubbe man inte vet vad han heter i efternamn), Idol-Erik (Samma sak där..) och alla andra usla artister som Rix FM gömmer bakom Gert Fylkings stora stjärt. Jag blir arg. Ruskigt arg. Sedan ger jag mig ut på en spontan jakt efter alla Darin lookalikes i Malmö. Och dem är många. Jävla Darin.

Mr.B

263 - Navelludd och skavsår.




Jag åker snart. Alltför snart. Den 28 januari. Ned till Australien. Där jag ska påbörja mitt världsherrarvälde. Fram tills dess slår jag ihjäl vildhöns och tiden.

Att slå ihjäl vildhöns är lätt. Att slå ihjäl tiden är svårare. Men jag gör allt jag kan. Jag spelar Tv-spel. Jag ser på värdelösa filmer på Canal+. Jag äter glass. Jag fiser ikapp med min hund. Ibland, när andan ligger på, går jag ut med redan nämnda hund. Det är i och för sig en större raritet än rysk kaviar, kvävebomber, ett fredlig afrikanskt land eller att en blond brud bloggar bra. Men det händer. På senare tid har jag blivt trött på alla dessa saker. Jag har spelat alla Tv-spel. Jag har sett alla värdelösa filmer på Canal+, allt från "Fools Gold" till "Hjälp jag är en fisk", ingen av dem är att rekommendera (däremot så är den finska filmen "Noevithäri Utuisieen" en pärla!). Jag har ätit alt för mycket glass och min hund vinner alltid fistävlingarna.

Så jag är på jakt efter något tidsödande fördriv som jag inte gjort. Jag har börjat spela lite Hjärter på datorn. Jag förlorar. Ibland så läser jag någon rolig bok. Men somnar efter en kvart eftersom den använder alldeles för svåra ord. Så mitt tidsfördriv har på senare bara handlat om navelluddspillande. Kul, men inte särskillt givande. Men så i Söndags fick jag en uppenbarelse. En dröm. En fingervisning i vad jag borde göra. Jag borde springa.

Likt Forrest Gump sprang, springer jag. Eller tja, jag sprang litegrann i alla fall. 12 km närmare bestämt. I 0-gradigkyla. Forrest hade det lätt. Han sprang i värme. Jag frös mer eller mindre pungen av mig. Jag var rädd för min framtida avkommas existens när jag kom hem. Men pungen överlevde. Det gjorde inte mina bröstvårtor. Min löpning renderade nämligen i enorma skavsår på mina små råsa bröstvårtor. Det gör djävulskt ont. Precis som mina ben. Jag kan knappt gå. Än mindre springa. Så jag är tillbaka i soffan med mitt kära TV-spel. Och jag lämnar den aldrig igen.

Mr.B

262 - Som Terminator, fast bättre.

He..Is..Back. Sorgenstunden kan sluta. De hopplösa skriken kan tystna. Gråten kan upphöra. Han är tillbaka. Jag är tillbaka.

Japp. Så är det. Lagom till premiären av Snabba Cash. Det var ju ett bra tag sen. Ett bra, jävla, tag sedan. Jag ber om ursäkt. Väldigt och oerhört mycket om ursäkt. Men det har varit mycket på tapeten. Att-göra-listan har varit lång. Det har kommit en del ivägen. Men jag är som sagt tillbaka.

Vad har jag gjort sedan senast? Tagit körkort. En baggis. Jag, Guds gåva till mänskligheten, klarade det galant. Firat jul. En baggis. Klarat Uncharted 2. En baggis. Förföljt Kicki D i 3 veckor. En baggis. Kicki är lätt att spåra. Det är bara att följa bag(gis)uette spåren hon lämnar efter sig. Men helt plötsligt slutade spåren. Vid Subways baguettelager. Jag ville inte se vad som fanns där inne och vände hemåt. Därefter har jag inte gjort någonting. Ingen..wait for it...ting.

Eller det var en lögn. Lite saker har jag gjort. Jag har planerat min Australienresa i ungefär fem minuter. Jag har sprungit runt och tramsat mig i min (mammas) poncho ett par timmar. Jag har läst en bok. Men viktigast av allt är att jag sett klart på Scrubs säsong 5-6. En helt klart produktiv November-December. Jag är nöjd. Nu ska jag ge mig på How I Met Your Mother.

Mr.B

RSS 2.0