276 - Hur man vet att man ska hålla sig borta.



Jag räds många saker. Kor. Ruschbanor. Höjdhopp. Papercuts. Suggor. Kicki D. Anders Lundin. Kilimanjaro. Men mest av allt räds jag fjortisar. Speciellt fjortistjejer.

De är ett udda släkte, fjortisarna. Väldigt udda. Man tror att det bara ska finnas en sorts fjortisar men det finns det inte. Det finns de som precis blivit en fjortis, de som har varit det ett tag, de som alltid kommer vara det och det finns de som smyger med att de är en fjortis. Den sista är den svåraste att upptäcka.

När man ser en sådan här, hemsk, person ska man springa. Spurta. Kuta. Löpa. Jogga. Jättesnabbt därifrån. Mest för att deras höga, gälla, läte kan förstöra den minsta tillstymmelsen till trummhinnor. Men också för att deras åtta lager smink, oberoende av kön, riskerar att kleta av sig på allt vad kläder heter. Jag hatar dem.

Men så länge man känner igen dem så är det lugnt. Men ju äldre de blir, ju svårare blir det att känna igen dem. Då får man kolla efter små, små, små, små tecken. Som att tjejerna alltid har joggingbyxor. Oftast med något coolt killnamn på sidan som "Nick", "Kenneth", "Vladimir" eller "August". Dessa bär de med stolthet. På fest - Joggingbyxor och smink. På träningen - Joggingbyxor och smink. På jobbet - Joggingbyxor och smink. När de jagar Alexander Rybak genom Oslo - Joggingbyxor och smink. När de attackerar H&M för att de inte fick campa i undersklädesavdelningen - Joggingbyxor och smink. Alltid. Igår såg jag en 50+are med joggingbyxor och smink. Jag sprang. Kutade. Löpte. Spurtade. Jättesnabbt. Fjortisvarelsen sprider sig.

Mr.B


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0