283 - Depression.

Det är inte mycket som kan göra mig deprimerad. Men det finns ett fåtal grejer.

Varje gång jag lyckas fastna framför Gilmore Girls. Eller varje gång jag hör Nicke Borgs låt spelas på radion. Alla Rocky-filmer efter den första. Att se på när Barcelona spelar fotboll. När jag inte ens har råd till att köpa en påse pimpim. Kicki Danielsson i största allmänhet. Alla "nu-blir-hon-mamma-i-alla-fall" löpsedlar om Victoria, låt kvinnan få sitt barn ifred! Och såklart den alltid lika enerverande Pippi Långstrump.

Men som alltid finns det en grej som sticker ut. En, liten, orsak till att jag mer eller mindre spenderar en timme om dagen gråtandes och hulkandes i min säng. En, liten, orsak till att jag faktiskt kraftigt överväger att ta en rejäl överdos Karlssons Klister och sakta tyna bort. Den här, lilla, orsaken är såklart Laban.

Ni vet vem Laban är. Inte spöket. Han har jag inget emot. Utan den där jävla, hemska, Bassethunden. Seriesidornas mördare. The Hound from Hell. Hundarnas Djävul. Oavsett hur bra humör man vaknar på så ser Laban, och hans idiotiska tankebubblor, till att man sakta men säkert vill lägga in sig på rehab.

Varje dag är det samma visa. Labans husse säger "Kom så går vi ut!". Laban tittar ut, ser att det regnar och säger nej. Slut. Eller så säger Laban "Vakta mitt ben" till en liten, svart, ganska ful, hund. Den lilla hunden ser elak ut. Slut. Hur man kan få betalt för sånt skräp övergår mitt förstånd. Men det finns ju de som får betalt för allt möjligt nu för tiden. Det ska ju tydligen vara gångbart med sex i TV, då framstår Laban nästan som oskyldig. Nästan..

Mr.B

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0